Sökte ett jobb idag, minsann. Ja, faktiskt, det finns jobb att söka igen, roliga jobb, det är trevligt för mig och alla andra arbetslösa i USA. Yeih us and good luck fellow unemployees!
Men vilken ansträngning det är att söka jobb! Och nu pratar jag inte om själva uppdaterandet av cv och skrivandet av cover letter vilket i och för sig är en ansträngning det också, mest för att det är så mördande tråkigt.
Nej, att söka jobb är som att söka hus, en mental ansträngning utan dess like.
Så här: Jag hittar ett jobb jag tänker att jag skulle vilja ha. Och så tänker jag på hur det skulle vara att jobba där. Vilka kollegor jag skulle få och hur roligt det vore att jobba för en miljöorganisation vars visioner och idéer jag delar.
Sedan byter jag tankespÃ¥r och börjar fundera pÃ¥ allt som gÃ¥r förlorat om jag fÃ¥r fasta arbetstider. Ingen hund. Ingen tid att skriva. Aldrig hämta barn frÃ¥n skolan och hänga pÃ¥ stranden tills det blir kallt och hungrigt. Aldrig fundera pÃ¥ vad jag ska skriva härnäst och pÃ¥ hur det kommer att kännas att kunna leva pÃ¥ mitt skrivande och kunna svara “I´m a freelance writer” utan att rodna när nÃ¥gon frÃ¥gar vad jag jobbar med. Aldrig skriva över huvud taget, annat än nÃ¥gon gÃ¥ng när jag fÃ¥r en timme över en gÃ¥ng i mÃ¥naden. Det räknas inte. Och hur tar man hand om skröpliga föräldrar i en annan del av världen pÃ¥ tvÃ¥ veckors semester om Ã¥ret, hur hanterar man den sorgen och det samvetet?
Ja, och så tänker jag en del på pengar förstås, det hjälps inte. Och på karriär. Jag är en extremt karriärsinriktad person, det kanske det inte var någon som förstod, men så är det. Inte i termer av position och pengar direkt, men jag vill komma dit jag föresatt mig att ta mig och om jag inte gör det så är det ett misslyckande av gigantiska proportioner.
Prestationsinriktad kanske är ett bättre ord? Jag är extremt prestationsinriktad och jobbsökande fÃ¥r mig att tänka mycket pÃ¥ vad jag presterat och inte och det är inte alltid alldeles nyttigt för mig. Det är vid sÃ¥na tillfällen Jeff hÃ¥ller sig undan, alternativt försöker hÃ¥lla vÃ¥ra konversationer pÃ¥ en mycket allmän nivÃ¥, alternativt försöker fÃ¥ mig att dricka nÃ¥gra extra glas vin till middagen. “You look like you need it,” säger han och fyller pÃ¥.
Sedan, efter all denna tankemöda, så får man ju i nio fall av tio inte det där jobbet och då är den dörren som stängdes också nånting som man måste fundera på en del. Sedan, efter allt detta, kan livet återgå till det normala. Tills nästa jobbannons dyker upp. Så börjar det om igen.
Nej vad surt!! Nackdelen med att vara sin egen antar jag, att man alltid mÃ¥ste ha framförhÃ¥llning och fixa allting själv. Och att man inte kan lita pÃ¥ positiva projektanställare…Hoppas jobben hopar sig vid horisonten sÃ¥ att du kan ha semesterpengarna till, ja, semester!!
Jag har precis varit igenom persen igen. Blev tipsad om ett projektjobb från nu och resten av året. Gjorde en intresseanmälan och blev lite lurad av tjejen som ringde och bokade en tid med mig, hon bredde på hur jättekul det var att just jag hade hört av mig. Knappast något man säger om det är flera sökande till något. Sen kom jag dit och då var inte just den kvinnan där, otursamt nog hemma med sjukt barn, utan bara hennes chef. Vår kontakt blev inte perfekt, men inte heldålig heller även om jag tyckte han ställde en del konstiga frågor. Mot slutet lät han dock meddela att det fanns några sökanden till. Så jag blev egentligen inte helpaff när han ringde och meddelade två dagar senare att de bestämt sig för en annan. Men jag kände att jag faktiskt hade hunnit ställa om mig, jag har inte varit särskilt aktiv med att skaffa nya uppdrag, inte bokat in mig på ett par konferenser som är lite måste för att hänga med. Så nu känns det nästan som, inte ruta ett, men i alla fall ungefär tre igen. För nu måste jag ta jättesats för att hämta igen. Maj månad kommer att bli en ekonomisk katastrof, tursamt nog får jag tillbaka på skatten i juni men de pengarna hade jag tänkt ha till semester ju. Har lärt mig läxan igen efter alla år, man måste bestämma sig för vad man är ända tills den sekunden man har något annat!
Anna, det låter så skönt att kunna välja! Problemet för mig är att jag har inte det valet: jag är inte frilans, jag vill vara det. Stor skillnad, framför allt när det gäller storleken på inkomsten. One of these days. Förhoppningsvis.
Åh, det där känner jag igen. Alltihop. När vi kom till Stockholm för snart 8 år sedan var jag rätt inställd på att hitta ett jobb. Söka samtidigt som jag frilansade. Det gick inte att leva i den berg-och-dalbanan och samtidigt vara kreativ så efter några månader bestämde jag mig; jag är frilans. Det blev lugnare.