Just när jag trodde att nu har bÃ¥de barn och vuxna fÃ¥tt ordning pÃ¥ tiden och sovandet så “WHAM!” slÃ¥r jetlagen oss i skallen bakifrÃ¥n och fyra familjemedlemmar av fem vaknar klockan tre och kan inte somna om.
Och vi som ska åka upp till fjällen idag. Köra långt efter slingriga (men förhoppingsvis snöfria) landsvägar, träffa kusinerna, köra skoter, åka skidor, grilla korv, pimpla, åka pulka och tusen andra saker: vi har inte tid att vara jetlagade!
Men annars, om det inte vore för att man blev så trött av det, så är den här tiden på dygnet en bra tid att vara vaken på.
Det är sÃ¥ lugnt och fridfullt i mammas och pappa kök. Frukosten är sÃ¥ god, trots att den bara bestÃ¥r av en ganska oansenlig filtallrik. Och under tiden jag äter tittar jag ut genom köksfönstret, för det blir ljust ute redan vid halv fyra, och i all sin vÃ¥rblekhet är världen sÃ¥ fin där ute. Gula gräsmattor, trötta snöhögar, och rufsiga blomrabatter som just skakat av sig snötäcket och viskar ett förnöjt “aaaah” för sig själv när vÃ¥rsolen börjar göra sitt jobb. Det är fint. Min första vÃ¥rvinter pÃ¥ sju Ã¥r.
Men just idag hade jag gärna sovit lite längre; jetlag och slingriga fjällvägar känns inte som en vinnande kombination. Det får bli starkt kaffe och så är utsikten sagolikt vacker, den kan hålla vem som helst vaken. Hej hej på ett tag!
Leave a Reply