Ibland tänker jag att jag skulle vilja skriva mer om mitt skrivande här. Om vad jag vill och försöker göra. Om smÃ¥, smÃ¥ framsteg, om självförtroendekriser, dikeskörningar och “tack men nej tack”, och om de där ögonblicken dÃ¥ allting flyter och det känns som att allt är möjligt. SÃ¥na saker.
Det vore bra terapi, tror jag, och så kunde det vara skönt att få någon peppande kommentar av en snäll läsare när jag som bäst behöver det. Så tänker jag att det kunde kanske vara roligt att läsa för andra som befinner sig i samma situation som jag. Inte nödvändigtvis som vill skriva, bara någon som också försöker ta sig någon annanstans, av en eller annan anledning. Vi kunde hålla varandra under armarna och dunka varandra i ryggen, allt efter behov.
Efter att ha funderat lite på varför jag inte gör det trots att jag skulle vilja, så har jag, till stor del tack vare Linna Johanssons konstaterande för ett tag sedan, kommit fram till att det beror på att jag inte vet hur slutet på en sådan berättelse skulle se ut.
Jag menar så här: Om alla mina ansträngningar så småningom skulle leda till publicering i Filter av stor artikel, påföljande ära och berömmelse och sedermera utnämning till Årets Journalist så vore det ju ett magnifikt slut och en enastående rolig berättelse att skriva. (Jag skojar bara om det där med Filter förstår ni väl, att försörja mig på mitt skrivande räcker fint.)
Men slutet kan ju lika gärna bli av typen “medioker 42-Ã¥ring med journalistambitioner lade skrivardrömmarna pÃ¥ hyllan. InsÃ¥g sina begränsningar och sin Ã¥lder, tog anställning som lÃ¥gavlönad administratör pÃ¥ ointressant, medelstort företag i amerikansk förort. ”
Nej just det, inte sÃ¥ spännande. Men kanske en ny genre som motvikt till vÃ¥ga-vinn artiklarna. En slags nederlagsberättelse, av typen “Hon vÃ¥gade och missade mÃ¥let fullständigt.” Man skulle kunna läsa den och inse att inte alla lyckas med allt hela tiden fast man försöker sÃ¥ ögonen blöder. Det vore kanske en god gärning och dÃ¥ har jag i alla fall Ã¥stadkommit nÃ¥got.
Kanske är det mina skrivkurser som gör att jag tycker att man kan prata och diskutera skrivande pÃ¥ alla möjliga sätt. De kurser jag gÃ¥tt pÃ¥ UCLA har varit ganska ansprÃ¥kslösa, man börjar inte en sÃ¥n kurs för att man tror att man är fullärd – alla är där för att lära sig skriva bättre och alla vill vända ut och in pÃ¥ egna och andras texter.
Vad intressant att höra att man inte pratar sÃ¥ mycket text pÃ¥ Journalisthögskolan av alla ställen, men jag känner igen det frÃ¥n min bakgrund. När jag gick forskarutbildningen diskuterade vi aldrig nÃ¥gonsin form, bara innehÃ¥ll. Forskningsresultaten var det enda som räknades, men de sätt de presenterades pÃ¥ verkade vara irrelevant. Som om själva skrivandet bara var en frÃ¥ga om att skriva ner alla resultat man kommit fram till rakt upp och ner. Kanske är det delvis sÃ¥ ocksÃ¥, det akademiska sprÃ¥ket har väl sina begränsningar, men fler avhandlingar kanske skulle bli lästa av andra än de närmast sörjande om man fick sig en och annan skrivkurs pÃ¥ forskarutbildningen. Och den där kontorspersonalen som skriver ut intervjuer – var hittar man en sÃ¥n. Jag vill ocksÃ¥ ha en!!
Sant, att man kan skriva om skrivande på olika sätt. Ett problem är att det lätt uppfattas som pekpinnigt när man tar upp skrivfrågor. Eller kanske snarare att debatten blir pekpinnig. De som intresserar sig för språkliga formfrågor är ofta väldigt upptagna med fel och rätt.
Min erfarenhet är ocksÃ¥ att det är väldigt svÃ¥rt att prata skrivande med andra journalister. Redan pÃ¥ Journalisthögskolan förvÃ¥nades jag över det, hur lite intresse det fanns bland studenterna att diskutera texter. “Jag har kommit in här, alltsÃ¥ kan jag skriva!” Det var ju ocksÃ¥ sÃ¥ hierarkiskt där, gällde att vara coolast, dÃ¥ var man ocksÃ¥ bäst skribent, per automatik.
Och sen, ute i yrkeslivet, när man ombads läsa någons manus och kom med synpunkter och fick sura reaktioner och bortförklaringar. Det var ju liksom inte meningen att man skulle komma med ens konstruktiv kritik, man skulle ju bara ge sitt gillande.
Men naturligtvis har du rätt i att det finns massor av spännande saker att diskutera. Ett av mina första minnen från den första redaktionen jag jobbade på var när en person ringde och tackade för artikeln jag skrivit, särskilt glad var han för att jag citerat honom exakt rätt. Jag tyckte det var lite konstigt, för det var faktiskt ett väldigt enkelt litet reportage utan särskilt stort utrymme för felcitat. Men när jag tog upp det med en lite mer rutinerad kollega sa han att han ALDRIG citerade människor rakt upp och ned utan alltid skrev med sina egna ord. Han gjorde inte ens sina anteckningar på det sättet. Jag blev urförvånad men såg det också som ett bevis för hur otroligt lite vi hade diskuterat själva skrivandet på JH. Framförallt i storgrupp.
PÃ¥ en annan redaktion kom det en vikarie som hade jobbat i annat yrke innan han gick journalistutbildning. Han blev oerhört paff när han kom till redaktionen med bandade intervjuer och det inte fanns nÃ¥gon kontorspersonal som skrev ut frÃ¥n banden! Han trodde allvarligt det var sÃ¥ det gick till. Han bandade, “nÃ¥gon” skrev ut och sedan redigerade han ned till lämplig längd.
Finns som sagt mycket spännande…
Jag håller med dig om nästan allt, Anna. Och jag älskar din krasshet, att man inte kan försörja sig på ryggdunkar. Låter som en erfaren frilansjournalist som talar. Jag tror också att man måste ha ett gott självförtroende för att offentliggöra sina misslyckanden och eftersom jag inte har det så blir det inte så många som hamnar här. De talar jag tyst om. Samtidigt så vore det lite roligt att skriva om både upp- och nedgångar. Jag kan tänka som så att jag kan ju inte vara ensam om att vara i min situation: arbetslös, har en massa drömmar och idéer, vill jobba med något jag verkligen tycker om, allt det där, och att det vore roligt att skriva om, men att rädslan för att misslyckas inför öppen ridå gör att jag inte skriver nånting förrän det börjar gå bra. Om det nu gör det. Det har väl också en hel del att göra med vad för slags blogg man har över huvud taget, något som jag för min del inte är riktigt klar över.
Sen kan man kan ju fundera och skriva jättemycket om skrivande utan att det nödvändigtvis måste vara våndor. Semikolonets förträfflighet. Hur man transkriberar intervjuer på effektivast sätt? Hur man behandlar citat. Såna saker. Spännande, spännande.
SvÃ¥rt det där. Om man som professionell journalist skriver om vÃ¥ndorna med att skriva en text, sÃ¥ kan det bli obegripligt för andra. Kanske rent av “vad gnäller hon om hon har ju i alla fall ett jobb dÃ¥ och dÃ¥!”
Våndorna kan också bli större om man skriver om dem. Inte just våndorna med att skriva utan med att försöka sälja jobb. Jag sväljer snabbt förtreten när jag får ett nej. Har jag däremot fäst det i ord på bloggen så står det där, andra är engagerade. Och vad har man för hjälp av det engagemanget? Ryggdunken kommer man så att säga inte så långt med. Rent försörjningsmässigt.
Jag kan bli fascinerad av en person som ständigt skriver om sina nya projekt, ständigt påhejad av en krets om kring sig. Som får se minst vartannat projekt rinna ut i sanden. För att klara det måste man ha ett väldigt stort självförtroende. Och en tapper omvärld.
Tack snälla Lotta för länk och kommentar. Jag har ju sett den där boken! Och tänkt köpa den men inte kommit mig för, jag får nog ta och göra det. Och se där ett till mål: att skriva en bok ihop med min dotter en vacker dag.
jag funderade mycket pÃ¥ Linnas kommentar, framför allt därför att jag är sÃ¥ kluven till det jag skriver här. Det är sÃ¥ mycket som jag skulle vilja skriva, som jag skulle vilja fÃ¥ andras reaktioner pÃ¥, samtidigt som jag inte skulle kunna/vilja/vÃ¥ga skriva sÃ¥. SmÃ¥ glidningar kan man väl lugnt kalla det som hamnar här. Inte lögner alls, bara väl valda delar…
Och Ã¥ tredje sidan, jag önskar sÃ¥ att det inte krävdes en allvarlig sjukdom för att komma dithän att man inte sneglar Ã¥t sidorna utan kör sitt eget race. Jag försöker ta mig dit sÃ¥ gott det gÃ¥r…
Ã… ena sidan, min vän/kollega har just skrivit denna bok tillsammans med sin dotter: http://www.amazon.com/Undecided-Endless-Perfect-Career–Life-Thats/dp/1580053416/ref=sr_1_1?s=books&ie=UTF8&qid=1304440886&sr=1-1
Å andra sidan: Jag läste inlägget du länkat till, och jag undrar hur mycket skada bloggar och sociala medier gör. Alla målar upp attraktiva bilder av sig själva, och när det gäller andras liv så går man på det varenda gång. Jag menar inte att folk ljuger, jag menar bara de där små glidningarna och vad man utelämnar, kanske.
Å tredje sidan så kan jag ärligt säga att det enda goda som kommer med cancer är att man (=jag, då) inte bryr sig om vad andra tycker längre. Eller bryr mig så mycket överhuvudtaget. Och så minns jag ett slagord från förr: Stå på dig, så inte andra gör det.