Det här är utsikten från den nedre terassen som hör till huset som vi inte har råd att köpa. Man ser det inte så tydligt på just den här bilden, men det är en canyon längst där nere, en som man kan nå från baksidan av huset och som går hela vägen ner till havet. Där skulle barn kunna springa omkring lite som de ville, man skulle kunna ge sig ut och springa tidigt på morgnarna med ens hund och på kvällarna skulle man kunna sitta ute på någon av de två terasserna och höra suset från träden som man omges av och vara stillsamt lycklig över att man inte längre bor i stan, att man inte hör några ambulanssirener och att det inte finns några japanska karakoeentusiaster i våningen ovanför som kastar ner cigarettfimpar och tomglas på ens uteplats när de har fest och sedan inte vågar öppna dörren när man ringer på och ber att de för helvete ska sluta med det. Allt det där skulle man kunna göra om man hade råd, men det har inte vi. Inte ännu, kanske aldrig någonsin och jag börjar ha svårt att komma på några vettiga argument till varför vi bor kvar här. Det är en sån dag idag.
Inte vår utsikt i alla fall
February 10th, 2009 § 3 comments
nej man ska ju inte förlora hoppet, veronika, jag försöker tänka sÃ¥. ibland gÃ¥r det bättre, ibland inte sÃ¥ bra alls…Lotta, jag vet, det finns ju det, men jag har sÃ¥ svÃ¥rt att se dem just nu. jag tycker om solen och min svärmor och en och annan kär vän förstÃ¥s. That´s it. Men det gÃ¥r över, det blir bättre sÃ¥ smÃ¥ningom.
Jo jag förstår hur du känner. Jag tänker likadant, minus tre barn. Det ÄR idiotiskt att bo någonstans där huspriserna är så höga att man kan ta pengarna ett litet litet hus kostar och köpa en mansion någon annanstans. Men det finns ju fördelar också, eller hur?
Oh, det ser fint ut! Lämna aldrig hoppet! En dag så ska du se..