Eftersom vi bor i Los Angeles händer det att Alicia blir hejdad ute på stan av människor som vill att att hon ska göra auditions. Reklam eller film eller vad det nu kan vara, agenter av alla möjliga sorter svärmar runt min dotter och vill att hon ska komma till den här adressen på det här klockslaget och agera lite och kanske säga några rader och allt är jättekul och det är bara en rolig grej och snälla vill du inte pröva?
Alicia och jag har tittat på varandra och jag har tagit emot visitkortet och när agenten har gått iväg har vi fnissat lite och jag har frågat vad hon tyckte och hon har sagt att hon absolut inte vill och sedan har vi gått vidare i livet.
Tills i eftermiddags. I eftermiddags, när Alicia och jag strosade omkring pÃ¥ Third Street i Santa Monica, kom det fram en fantastiskt trevlig ung kvinna, frÃ¥n nÃ¥got program pÃ¥ Disney Channel den här gÃ¥ngen, och frÃ¥gade det vanliga, men den här gÃ¥ngen hände det nÃ¥got med Alicia. Kvinnan var verkligen supertrevlig – hell, jag ville ocksÃ¥ göra en audition efter hennes svada – och när hon sÃ¥ smÃ¥ningom gÃ¥tt vidare tittade Alicia pÃ¥ mig och konstaterade, "mamma, jag vill pröva."
Och nu sitter jag här och tänker på Drew Barrymore. Som verkar vara en alldeles underbar människa och är så vanisnnigt snygg och harmonisk dessutom, men det är nu det, efter att ha tagit sig igenom en förfärlig massa skit. Och så tänker jag på alla beskäftiga barnskådisar och alla galna föräldrar och Hanna Montana och allting i mig säger "nej nej NEJ." Jeff säger, "kom igen, det är väl ingen stor grej, det är ju bara kul. Låt henne gå om hon vill." Och Alicia tittar på mig med de där ögonen som gör att agenterna vill att hon ska göra an audition och säger "snääälla mamma, det blir kul. Jag kan väl få?"
Så om jag kan få någon synpunkt på detta av någon klok och ansvarfull förälder där ute så vore jag tacksam. Är det här något man över huvudtaget ska befatta sig med (jag tycker ju inte det, tror jag, inte med en åtta-åring). Eller är jag bara en överbeskyddande åke tråk? Det vore bra att få veta.
Hello, jag har ju inga barn, men jag skulle dött av lycka när jag var i A:s Ã¥lder och nÃ¥n hade gett mig en sÃ¥n frÃ¥ga. Att showa och sjunga…..dÃ¥ var jag lycklig:-)
Zak, dina ord gör mig bara mer övertygad om att vi ska hÃ¥lla oss borta frÃ¥n allt vad agenter och visitkort heter. Gärna teater och film, men först nÃ¥gra Ã¥r till pÃ¥ nacken. SisÃ¥där en femton om jag fÃ¥r välja…
Det finns en hel del tveksamma företag som lockar med auditions och kontrakt. Det visar sig ofta att de vill bara fÃ¥ hoppfulla föräldrar att betala avgifter för kort, registrering, scen-kurser etc etc. De bryr sig inte om ditt barn har talang eller inte, bara de kan fÃ¥ dig att tro det.Kolla upp agenter-företag noga pÃ¥ nätet! VÃ¥r dotter har oxÃ¥ blivit scoutad flera gÃ¥nger. En gÃ¥ng var det en agentfirma med ett ganskla bra rykte. Ã…kte dit och fick mera info. De ville sÃ¥ gärna utbilda vÃ¥r dotter, för en ansenlig summa. Det var för mycket sales pitch för att kännas bra sÃ¥ vi tackade nej. Det kan bli problem att tacka nej med ett barn som är upp över öronen excited…men det gick bra i vÃ¥rt fall.Det finns bra agenter/företag, men de är i minoritet enligt min erfarenhet. SÃ¥lla noga är mitt rÃ¥d.
Louise och Siri, Tack för era kloka kommentarer och Siri, tack för beröm!! Nu löste det sig det hela på så vis att jag frågade Alicia om hon skulle bli förfärligt besviken om hon inte fick gå och hon sa äh, det spelar ingen roll, jag vill nog inte i alla fall. Så kanske senare, när hon blir femton eller så, men nu känns det väldigt skönt att vi har lagt det på hyllan tills vidare!
Hej,Följer din blogg och gillar dina ord om Obama och fartyget samt morgonbilden på någon bakgata.Jag har barn som är i TV/film svängen. De är teaterintresserade och dansar. Min son (15 år) är programledare på Mega nu. Jag var som du mycket tveksam. Men har gett efter. Och det jag lärt mig är att det är sammanhanget som är det viktiga. Inte om de blir kända. Utan hur och i vilket sammanhang. Det ska vara bra personer runt barnen. Sunda. Kloka. Respektfulla. Och kvalitetsprogram. Och när barnen är små måste föräldrarna bestämma sammanhanget. Sedan kan kändisskapet stiga barnet lite över huvudet och det viktigt att man som förälder att inte talar upp det här med TV och film som så himla speciellt. Det är ju faktiskt bara ett jobb som alla andra.Hoppas det kan vara till någon hjälp!/Siri
Och pratade förresten med Drew Barrymore igÃ¥r kväll. Och även om hon är snygg, underbar och bra och harminisk pÃ¥ alla sätt och vis sÃ¥ är hon ändÃ¥ fortfarande helt messed up inombords. Det märks. Ngt fattas. Men… hon hade inga bra föräldrar heller, sÃ¥ det kanske är det som fattas.
Jag är i samma sits. Har tvÃ¥ guld lockiga, blåögda barn och vi fÃ¥r visit korten jämnt. Jag kastar. Mannen säger att vi kanske skall pröva det… SÃ¥ springer jag pÃ¥ Lindsey Lohan ute och hela jag skriker inombords: nej, nej, nej. Mannen säger: nej men du är ingen Dina Lohan, eller Mother Cyrus, etc etc. Men…. Rör oss mkt runt dessa barn (i periferin som man gör i LA) och även de med de ‘bästa’ föräldrarna (Amanda Bynes etc) verkar vara on the slippery slope down hill. Det gör mig rädd. Ens inflytande som förälder räcker ju bara sÃ¥pass lÃ¥ngt. Men, men…. jag kanske bara är en pessimist för nästa sekund tänker jag att det kanske hade varit en kul och kort övergÃ¥ende grej för barnen. Och nästa sekund: behöver de verkligen redan nu dömas för sitt utseende?! Det är en sÃ¥dan kamp ändÃ¥ här i LA: tex dottern fÃ¥r bara höra hela tiden hur vacker hon är och hur det inte gör ngt när hon missuppför sig ‘because she is so beautiful’. Usch, lÃ¥ng svada men jag vet hur du har det. Än sÃ¥ länge lutar jag personligen mig Ã¥t nej hÃ¥llet men som tur är har barnen ej bett om det som din Alicia.