Mycket har jag dåligt samvete för när det gäller mina barn och allt jag inte förmår och hinner med, men inte detta: kortare Sverigevistelse och tre veckors summer camp innan vi åker iväg.
När vi först flyttade till USA och de långa sommarloven i Sverige blev aktuella såg jag framför mig en lång rad av härliga tider, strålande tider. Barnen skulle släppas ut på grönbete, de skulle cykla och bygga kojor i skogen och bada och skrota omkring och göra allt det där som de inte kunde göra med en lägenhet i Westwood som bas. Allt det där som min bror och jag och vår bäste kompis och alla besökande kusiner gjorde hela somrarna när vi var barn.
Jag skulle få tid att skriva, de första åren på min avhandling och när den var klar, allting annat jag ville skriva som jag inte hunnit med i vardagen. Klart jag skulle vara med mina barn också, men allt skulle vara så enkelt och okomplicerat och alla skulle vara glada och nöjda och dricka saft.
Så blev det inte. Emellanåt kanske, det är klart att de cyklar och grejar på med lite av varje och legoskoven kan vara i flera dagar om allt går väl. När de har kompisar som hälsar på eller hälsas på så är allting frid och fröjd. Särskilt för Alicias del, hon har en kompis som bor alldeles i närheten och när kompisen är hemma leker de mest hela dagarna och jag ser inte så mycket av dem annat än när de blir hungriga. Som det ska vara.
Men pojkarna. Pojkarna har ingenting att göööra, vad ska vi göööra, mamma? De vet inte vad de ska göra av all den där friheten som de ställs inför. Eller det vet de visst: de vill spela dator och dvd och se på tv. De vill inte göra saker utan mig, eller Jeff när han är där. Till exempel är skolan ett utmärkt ställe att cykla på och den ligger granne med vår gård. De vill väldigt gärna vara där, men bortanför skolan ligger skogen och skogen tycker mina pojkar är lite läskig. Alltså vill de inte gå dit själva.
SÃ¥där hÃ¥ller det pÃ¥ och det har tagit mig lÃ¥ng tid att inse att de där sommarloven som jag sett fram emot aldrig kommer att infinna sig, inte i den version jag mÃ¥lat upp framför mig. Mina barn är stadsbarn, en hel sommar pÃ¥ en gÃ¥rd i en liten by i Norrbotten vet de inte riktigt vad de ska göra av. En del är precis sÃ¥ rolig och härlig som jag nÃ¥gonsin kunnat önska mig, men en stor del är “ingenting-att-göra-fÃ¥r-vi-spela-pÃ¥-datorn-eller-se-pÃ¥-tv-mamma-snälla-snälla-snälla-mamma-snälla?”
Idag börjar pojkarnas hockey camp och Alicias theater camp.
– Mamma, jag är sÃ¥ lycklig. Ingen skola idag, bara hockey, sa Max när han vaknade.
Om tre veckor åker vi till Sverige. En månad ungefär. Kort och intensivt. Det blir härligt.
Leave a Reply