IgÃ¥r, besök pÃ¥ reumatologen igen. Läkaren tittade pÃ¥ alla mina prickar och sa “ojojoj, det där var ju inte bra.” Min första allergiska reaktion mot medicin, men det finns andra som är lika bra, försäkrade han.”If you say so,” sa jag.
I väntrummet, där jag vanligtvis brukar sitta tillsammans med betydligt äldre, ofta överviktiga, kvinnor och någon enstaka äldre man som alla ser ut att ha ont någonstans, kom det plötsligt in en annan typ. En man i min ålder som såg frisk och stark och välbyggd ut på alla sätt och vis. Såg bra ut dessutom. Hans närvaro gjorde mig lite mindre dyster, jag hoppades att han skulle slå sig ner, men han hade redan varit hos läkaren och var på väg ut. Han och jag, tänkte jag. Han och jag, vi fixar det här, vi kan förbli friska och starka och välbyggda, you wait and see you f-ing disease.
Sköterskan i receptionen frÃ¥gade mig om nÃ¥gon hade talat om för mig att jag sÃ¥g ut som den där skÃ¥despelaren…hon, vahettehonnurÃ¥, och sÃ¥ försökte hon komma pÃ¥ namnet.
Nej, sa jag. Och eftersom sköterskan är kollega till sköterskan som talat om för mig att jag såg bra ut för min ålder så lät jag ämnet falla. Annars hade hon väl funderat vidare och kommit på att jag ju såg ut som Helen Mirren eller Meryl Streep eller någon annan ur den generatinen. Mirren och Streep som naturligtvis är fantastiskt vackra och skärpta på alla sätt och vis men som trots allt är betydligt äldre än mig. När man är 42 är man lite känslig på det viset, det hjälps inte.
Leave a Reply