Jag vet, jag har lagt in den där bilden förut, men jag kan inte låta bli. Mitt lilla universum är det, särskilt de allra första dagarna innan tidsomställningen har klarats av och jag kan sitta uppe halva nätterna och det finns inga måsten, inga förpliktelser, bara ensamhet och lugn och ro. Jag kan dricka kaffe klockan två på natten om jag vill och jag kan sova till elva nästa dag utan att få dåligt samvete över det.
Resan över gick bra och den var lika förfärlig som den alltid är. Eller nej, den var värre faktiskt, de blir bara värre och värre, det blir bara mer och mer slitsamt. Egentligen borde det vara enklare ju större barnen blir och det blir det ju också på sätt och vis. De roar sig med film och böcker, sover ganska mycket och till min stora lycka och mentala hälsa har nu även Erik tagit sig förbi den där längden när man bara måste ta spjärn med fötterna mot stolsryggen framför då och då för att liksom kasa sig på plats i stolen trots att jag vaktar honom som en dobberman för att han inte ska göra det eftersom jag inte vill störa andra och eftersom jag tycker att den avsky som möter mig och mitt barn från människan som sitter i den stolen är så jobbig och sorglig att ta emot.
Nu är det slut med det och det är skönt. Nu är mina barn större och jag ska ägna resten av mitt flygande liv Ã¥t att vara precis sÃ¥ vänlig och hjälpsam som sÃ¥ mÃ¥nga andra människor varit mot mig när jag har rest ensam med mina barn och behövt det som mest. Jag ska betala framÃ¥t. Jag ska säga “vad fina barn du har” och “gud vad du gör det bra som fixar att resa själv med barnen” till utmattade föräldrar. I passkön ska jag le till mamman som förgäves försöker lugna ner sina tvÃ¥ hyperaktiva barn som just befriats frÃ¥n 11 timmars stillasittande. Jag ska le och nicka sÃ¥ att hon förstÃ¥r att jag ocksÃ¥ har varit där och att det är ok, inget att göra Ã¥t, ingen katastrof, bara tvÃ¥ hyperaktiva barn i en passkö. Världens undergÃ¥ng är det inte. Jag ska erbjuda mig att hjälpa till om nÃ¥gon ser ut att behöva det och om en fyra mÃ¥naders bebis framför mig skriker oavbrutet i en timme eller tvÃ¥ ska jag inte sucka högt och himla med ögonen eller ta det som en personlig förolämpning mot mig och mitt välbefinnande; jag ska bara skänka en tacksamhetens tanke Ã¥t mina stora, oskrikiga, barn, trycka fast hörlurarna lite bättre, och lÃ¥ta livet ha sin gÃ¥ng.
Ja, tiden av stolsryggsångest är över, men resorna blir jobbigare för varje gång. För att jag är flygrädd, för att jag blir så trött och sliten, för att tiden går så obeskrivligt långsamt. Jag kan sitta där hopklämd i min stol och uppleva en ångest som inte har någonting med stolsryggar att göra, bara med vetskapen om att den här resan kommer jag att göra igen och igen och igen och igen, ett oändligt antal resor som jag måste göra under resten av mitt liv.
Och sedan lite åldersnoja på det: helt plötsligt börjar jag tänka på när den tid kommer att jag inte längre orkar göra den där resan, när jag är gammal och skröplig och tvingas stanna hemma. Det är ju ännu värre, tusen gånger värre.
Ja herregud, så där håller jag på. Men i eftermiddags sov jag några timmar och det är varmt ute trots att solen inte skiner, och sommarstugan är så fin för min bror har lackat verandan och min syster städat och min mamma skött om löjtnanshjärtansbusken i rabatten som om det vore hennes barnbarn och nu är det bara skönt att vara hemma.
Visst är det sÃ¥ Annaa, man säger inte till vuxna människor hur som helst, men är man ute pÃ¥ allmän plats med barn sÃ¥ är man ocksÃ¥ allmänt villebrÃ¥d. Jag vet inte om det är nÃ¥got specifikt för just flygningar, ofta tycker jag att avskyn man tycker sig ha rätt att öppet visa mot barn – och inte minst ammande mammor som man fÃ¥r uppfattningen att en del människor vill ha skottpengar pÃ¥ – gÃ¥r över allt sunt förnuft och förstÃ¥nd och visar sig i alla möjliga sammanhang. Det är sorgligt.
Har aldrig gjort någon riktig långflygning, men jag kan känna den där desperata känslan av att inte stå ut längre redan under tretimmarsflygningarna.
Undrat mycker över den där avskyn och oförståelsen som småbarnsföräldrar möter på flyg. Om den beror på den utsatthet det innebär att flyga. Det är svårare att klara störningar och orosmoment.
Och egentligen är det ju så otroligt mycket oftare man har varit med om att vuxna har trixat med bord och säten! Men vuxna säger man ju inte till, om de inte är småbarnsföräldrar förstås.