Jag låg kvar i bäddsoffan i morse och övade mig på att göra just ingenting ett tag. Jag försökte tänka att det är helt acceptabelt att jag ligger här trots att klockan borde börja närma sig nio, att det går bra att göra just ingenting en morgon utan att få dåligt samvete över saker jag borde göra men inte gör.
BlÃ¥bären, mÃ¥lningen, joggningen, texterna, matlagningen, barnen, mamma och pappa, tvätten – allt och alla klarar sig en stund utan min närvaro.
Det gick väl sådär. Jag klev upp ganska snart, blev bara rastlös. Nu är klockan snart halv tolv och jag känner att jag ligger efter.
Men det är för kallt att måla idag. Och jag är så innerligt trött på att plocka bär och när det är så här kallt så är inte mamma så angelägen om att plocka bär heller, vilket är hela anledningen till att jag drar runt i skogarna tills ryggen går i bitar. Att mamma tycker så mycket om det alltså och att hon vill ha sällskap. Och matlagningen, nej, vi ska äta rester idag, ingen matlagning förrän i eftermiddag! Två av tre barn läser, det tredje roar sig hjälpligt på egen hand. Kan inte gå ut och springa när jag just har druckit kaffe. Tvättmaskinen går.
Skriva lite? Jaha. Kanske det. Ok. jag försöker.
Uppdatering:
Äh, det blev inget. De slutade läsa och roa sig själv och började bråka istället. The story of my summers. Mycket mindre den här sommaren än tidigare och det har varit underbart, men i alla fall. Jag kan sakna den ocean av arbetsro som kommer sig av tre barn i skolan så mycket att jag får ont i hjärtat. Vi ska bygga boktorn och fota barn nu. Ett projekt vi håller på med bara.
Leave a Reply