Det är så mycket som kan hända en liten valp.
Den kan tugga på pinnar och riva sönder tandköttet, eller, ännu värre, kvävas. Den kan äta stenar (och kvävas igen) eller växter som den inte tål och bli jättesjuk och dö. Den kan bli stungen av ett bi och om den är allergisk kan vad som helst hända. Den kan äta legobitar (det spelar ingen roll hur minituöst man försöker tömma huset på legobitar, de dyker ändå upp någonstans och de är alltid mycket små och livsfarliga) och kvävas av det också.
Den kan smita ut genom dörrar/grindar/fönster som av misstag lämnats öppna och då är det kört.
Den kan få för mycket mat och bli fet, eller för lite mat och svälta ihjäl. Eller i alla fall inte växa som den ska. Den kan bli trampad på av en jäktad vuxen och normaltung person som till exempel far omkring i köket och lagar mat och inte ser att den lilla valpen också vill hänga i köket.
När den lilla valpen blir större och kan gå ut och på promenader kan den träffa på en mycket större hund som försöker slita strupen av den. Jag läste någonstans att Cavalier King Charles Spaniels dels är dåliga på att läsa av andra hundars kroppsspråk (eller hundspråk eller vad det nu är), dels tror gott om allt och alla och gärna springer fram och hälsar. Tänk er själva vad den kombinationen kan leda till.
Så är det just nu, mitt i all hundlycka. Men man vänjer sig, visst gör man väl det?
Leave a Reply