Jag har plockat upp två liftare i mitt liv.
En gång när jag nyligen hade fått körkort och var på väg hem från stan till min lilla by en lördagsmorgon. Jag kände igen honom, han var några år äldre och kom från en by några mil bortanför min. Han var snygg och jag var blyg och jag släppte av honom efter ett par mil, vid korsningen där jag skulle svänga vänster och han skulle fortsätta rakt fram.
Den andra gången var en sen kväll i Uppsala när jag var på väg hem från stallet. Det var mörkt, det ösregnade och vid en busshållplats stod en drypande våt människa och liftade. Hon hade just missat bussen visade det sig och jag skjutsade ner henne till stan. Hon var så glad över att någon hade stannat och jag var så glad över att jag hade stannat.
Jag kom att tänka på dem när jag körde förbi tre liftare idag. Först två unga män strax bortanför Main Street i Santa Monica, sedan en äldre man längs med PCH.
Jag tänkte att det är nÃ¥got med liftare som vädjar till det bästa i oss. Hela idén med att lifta bygger ju pÃ¥ att människor kan – och vÃ¥gar – lita pÃ¥ varandra.
Någon litar så mycket på sina medmänniskor att hen ställer sig en vägkant i förhoppningen att någon annan som är på väg åt samma håll och har plats över i bilen ska stanna till och öppna dörren.
Denne andra litar så mycket på sina medmänniskor att hen öppnar den där dörren och släpper in en okänd människa i bilen för en stund.
Jag vill också lita på mina medmänniskor. Jag vill tro att den där människan som står där inte vill någonting annat än att ta sig från punkt a till punkt b på billigast möjliga sätt, men det gör jag inte. Jag vill inte vara misstänksam och ängslig, men det är jag. Jag stannar aldrig och jag tittar inte på liftaren när jag kör förbi. Jag skäms, särskilt om jag sitter helt ensam i min stora bil.
Jag tror att varje upplockad liftare bidrar till att den sammanlagda tilliten i världen, den som kommer sig av att människor tror gott om varandra och gör snälla och hjälpsamma saker mot varandra, ökar. Tydligen tror jag dock mest av allt att rån- och mordstatistiken går upp om jag stannar till.
Ängslighet, I hate you.
Ja, det tänkte jag faktiskt på när jag körde förbi pojkarna som såg alldeles utomordentligt hela och rena ut, att man ställer sig väl inte vid vägkanten och liftar i avsikt att råna någon. Verkar lite dumt, naivt kanske. Ännu en anledning till varför jag tycker så illa om att jag inte plockar upp dem. Att de skulle snylta har jag inte tänkt på alls, miljövänliga skulle jag säga. Jag hoppas att inom en snar framtid kunna meddela att jag just plockat upp min första liftare på tjugo år och att vi båda överlevde färden.
Intressant utveckling det där. Att det numera är liftarna man är rädd för. När jag började lifta var det ju de som tog upp som kunde vara farliga, inte vi liftare. Den främsta anledningen att folk inte tog upp var att de tyckte man snyltade, inte för att de trodde man skulle råna eller mörda. I en del länder var det inte ens svårare för killar än för tjejer att få lift. Det svängde rätt snabbt det där sen. Dottern tog upp en liftare i somras på vägen ut till hennes lilla stad på västra Irland, en ung fransman. Han var så ytterligt tacksam som man bara blir när man stått i ett par timmar vid vägkanten.