Jag har verkligen försökt, det har jag. När jag kom tillbaka från Sverige i mitten av augusti tänkte jag att nu är det väl ändå dags att modernisera mitt tidningsläsande, övergå till nätläsande av min lokaltidning istället för att hämta in den där pappersbunten varje morgon.
Så jag lät bli att förnya prenumerationen som jag gjorde uppehåll i innan vi åkte till Sverige. Läste Los Angeles Times på nätet istället. Och på telefonen.
Och upptäckte ganska snart att jag har ingen koll alls längre. För jag läser inte en nättidning på samma sätt som jag läser en papperstidning.
På nätet klickar jag bara på det som jag är absolut mest intresserad av, allting annat glider elegant och obemärkt förbi min uppmärksamhet.
Och jag är rastlös; jag läser ett par artiklar, sedan kommer jag på att jag skulle ju läsa den där andra artikeln i en annan tidning och så klickar jag vidare eller så kollar jag min mail som hastigast och vips så har jag halkat iväg till något annat. Hejdå lokalnyheter.
Papperstidningen är något helt annat. Papperstidningen är, helt enkelt genom sin fysiska existens, uppfodrande. Den ligger där på köksbordet, ett visst antal sidor och innan jag har gått igenom alla sidor så har jag inte läst den.
AlltsÃ¥ läser jag hela tidningen. Inte varje artikel, men oändligt mycket mer än vad jag gör pÃ¥ nättidningen. Jag gÃ¥r till exempel inte in pÃ¥ “businessdelen” pÃ¥ nätet för jag är inte sÃ¥ värst intresserad av det. I papperstidningen bläddrar jag igenom den bara för att den finns där och allt som oftast hittar jag intressanta artiklar där ocksÃ¥.
Dessutom: i papperstidningen ligger texterna där framför mig. Inte bara rubrikerna och en liten snutt av en inledning utan hela artiklarna. Jag läser lite förstrött och så visar det sig faktist vara intressant fast inte rubriken lät så förfärligt spännande och så läser jag hela artikeln av bara farten.
PÃ¥ nätet orkar jag inte klicka pÃ¥ alla insändare, korta ledare eller FrÃ¥ga Amy  – jag läser de största artiklarna och sedan betraktar jag tidningen som färdigläst. Eller färdigläst – när blir en nättidning färdigläst? Aldrig, vilket ju är positivt pÃ¥ ett sätt, men som ocksÃ¥ gör att jag blir överväldigad och pÃ¥ nÃ¥got vis legitimerar det faktum att jag inte läser sÃ¥ noggrannt.
Och jag missar massor. Jag känner mig helt off.
Jag saknade min papperstidning alldeles förfärligt.
SÃ¥ jag gav upp alla tankar pÃ¥ modernisering. Jag började prenumerera igen och i mÃ¥ndags morse lÃ¥g den där pÃ¥ uppfarten igen. Uppfodrande: “Läs mig,” sa den.
Den läggs väl ner snart förstås, precis som alla andra papperstidningar, men fram till dess så gör jag just det. Jag läser hela min älskade papperstidning och jag tänker aldrig säga upp min prenumeration igen.
Hej hej, ni är så snälla som kommenterar på denna stillastående blogg. Anna, nu är jag här igen. Tror jag. Jag är inte riktigt vän med mitt bloggande, men det kanske blir bättre nu. Jag vill gärna det.
Var har du tagit vägen?
Jag har dessvärre helt slutat med pappersdagstidningar, men det beror på att det inte finns någon morgontidning i Stockholm som tilltalar mig och att kvällstidningen gör sig absolut bäst på nätet. Men ändå håller jag absolut med dig.
Men framförallt gör jag det när det gäller tidskrifter och t ex organisationstidningar. Där finns det dessbättre ingen tendens att papperstidningarna ska försvinna. Snarare tvärtom, man blir riktigt nöjd när man ser de svällande tidningshyllorna hos Pressbyrån. Läste en intressant artikel i Allt om Tidskrifter där det framgår att faktiskt en del internetsajter faktiskt har börjat ge ut papperstidningar. Den senaste som ska vara på gång är debattsajten Newsmill som anser att det finns underlag för att samla artiklar i pappersform. En klart intressant utveckling!
Håller med dig till 100%. Trots att jag läser mkt på nätet så skulle det aldrig falla mig in att byta ut SvD I pappersformat.