Av min magnifika rivstart på detta år blev det bara sjukdomsträsk av alltihop.
Öroninflammation, lunginflammationsliknande symptom och magsjuka; skolan har börjat men ingen går dit för alla är sjuka och den där mentala omställningen man ofrånkomligen måste göra när ens barn inte kan gå till skolan, den från otåligt frustande arbetshäst med nya projekt och planer att sjösätta till öm moder med sval hand på febrig panna, är så frustrerande och går så långsamt.
I eftermiddags kom farmor/svärmor och tog över det sjunkande skeppet, men eftersom min laptop dog sjuårings-döden för ett par veckor sedan kan jag inte gå till biblioteket och jobba. Dessutom har jag bara knappt två timmar på mig och då ska jag hinna handla mat också.
Istället samlade jag ihop all min frustration, tog bilen några kvarter bort och nu sitter jag här och tittar på havet och försöker dra ner på ambitionerna. Jobbar med omställningen. Gör nya planer. Det går väl sådär.
Oh no, nagra tre manader far det inte bli, da blir vi galna allihop! Vi har varit ganska bortskamda pa sistone, inte manga sjukdomar alls, sa nar de val bryter ut sa blir vi alldeles stallda. Va? Sjuk? Stanna hemma? Vafalls!
Ã…h vad gräsligt det var, när det blev sÃ¥ där! Hände inte sÃ¥ ofta när barnen blev större, men jag minns den förfärliga vÃ¥ren när de var 4 – 7 Ã¥r gamla. Den första kikhostan bröt ut vid den här tiden, sedan kom vattkopporna och sedan en ovanligt svÃ¥r vinterkräksjuka. I mitten av april var vi tillbaka i normalt liv igen. Tre mÃ¥nader!