En annan grej jag inte vÃ¥gar göra – ännu – är att anmäla mig till danslektioner. Jag ska göra det, jag har till och med fÃ¥tt danslektioner i julklapp, men jag har inte vÃ¥gat ringa mannen pÃ¥ bilden ovan och göra slag i saken.
Så här var det: Jag känner en mycket trevlig och sympatisk kvinna som dansar, som tar privatlektioner i dans. Över en lunch för någon månad sedan berättade hon att hon varit i Las Vegas på danstävling tillsammans med sin lärare. Det hade gått riktigt bra och hon hade haft fantastiskt roligt och jag lyssnade och tänkte att det där lät ju trevligt, good for her.
Men sÃ¥ tänkte jag, verkligen helt oväntat för att vara jag: Jamen, hm, ja, det där skulle ju kanske jag ocksÃ¥ kunna…
Jag tänkte att det kanske är precis vad min ganska trötta och slitna och lite ledsna kropp behöver just nu. Det värker pÃ¥ alla möjliga ställen – artros bloody sucks! – och jag är sÃ¥ trött pÃ¥ att springa och styrketräna, det är det enda jag gjort sedan jag flyttade frÃ¥n Uppsala och Friskis & Svettis första gÃ¥ngen och det är 11 Ã¥r sedan. Cykla har jag gjort en del pÃ¥ sistone, men ryggen fixar inte riktigt det.
Och jag älskar verkligen att dansa, har alltid tyckt om det, men gör det aldrig längre.
Så jag nämnde det till Jeff och han, som alltid haft lite dåligt samvete över hans totala oförmåga att uppbringa något som helst taktsinne eller intresse för dans (de vaggande, dansliknande rörelser som uppstår vid Gratefeul Dead-konserter undantaget), köpte lektioner till mig i julklapp. Det enda jag behöver göra är att ringa och anmäla mig till mannen på bilden och sedan kan jag glida iväg på nyinköpta skor med hal sula.
Varför jag inte gör det? Jag vet inte. Danslektioner känns sÃ¥, sÃ¥, jag vet inte, främmande, sÃ¥ inte jag. Men jag ska göra det. jag har skrivit upp det pÃ¥ min “Att göra i februari” lista och dÃ¥ är det allvar. Any day now.
Leave a Reply