Jag tänkte igår, medan jag strosade runt på Vanity Fair-uställningen på LACMA, att om det finns någon anledning till varför jag skulle vilja vara berömd så skulle det vara för att få bli fotograferad av Annie Leibovitz. Alla personer hon fotar blir nästan överjordiskt vackra och dramatiska och uttrycksfulla, och så verkar hon vara en så trevlig människa som får alla att trivas under fotograferingen.
Det senare törs jag påstå eftersom att utställningen, förutom alla foton och VF-framsidor, visar korta filmsekvenser där Leibovitz fotar dels Helene Mirren och Kate Winslet på en brandstege, dels Jake Gyllentahl sittandes på en stol i en studio läsandes en bok och förandes sin hand genom håret på ett mycket ledigt och nonchalant sätt. Leibovitz själv ser man knappt i filmerna, man ser bara hennes långa, vita hår schwischa förbi någon gång, halvt dolt under en svart-och vitrandig toppluva, men alla ser ut att ha fantastiskt trevligt och jag vill också vara med.
Annars var det roligaste med utställningen att se bilderna på det tidiga 1900-talets kulturelit. Alla, jag säger alla, hade en cigarett eller en cigarr i handen och alla var mycket glamorösa på det där stumfilmsstjärneviset som dagens stjärnor bara kan drömma om. Jag tror att de hade det roligare då.
Leave a Reply