Jag minns alldeles bestämt att jag levde ett annat liv en gång. Ett liv som inte involverade lera, rötter, sten i olika storlekar och hundratals plantor som ska ner i jorden. Ett liv där jag inte låg vaken på nätterna med bortdomnade händer och värkande armar, där jag lagade mat till mina barn och städade huset emellanåt. Jag skrev mycket också, det är jag säker på och allt som oftast har jag för mig att jag lämnade huset och gick ut på stadens gator som en alldeles vanlig kvinna.
Men det var dÃ¥ det. Livet nu bestÃ¥r av ett  trädgÃ¥rdsprojekt som aldrig tar slut och nu har dessutom arbetskraften skingrats för vinden: svÃ¥gern har gÃ¥tt vidare till nästa projekt, Jeff har Ã¥kt till Indien och kvar är bara jag som ska “göra klart det sista.”
Det lÃ¥ter ju inte sÃ¥ farligt, eller hur? Att “göra klart det sista” borde väl ta en eftermiddag eller sÃ¥, man bara sopar ihop lite skräp, planterar den sista plantan, Ã¥tervinner plastkrukorna, sÃ¥na grejer.
Men detta sista har hÃ¥llit pÃ¥ i flera dagar nu och fortfarande har jag en stor stenhög och en nästan lika stor hög med ett barkliknande material som kallas “mulch” pÃ¥ min garageuppfart.
Spridda här och där står plantor som ska ner i särskilt oländiga delar av trädgården men jag är för trött för att ta fram den f-bannade pick-axen (hackyxa, vad heter det, jag vet inte) igen. Som jag har hackat denna månad. Och grävt. Mest hackat, i flera veckor har jag känt mig som Karl-Oskar när han vandrade omkring i sten och skit i Korpamoen, med skillnaden att han kunde i alla fall emigrera; jag är redan här.
Leave a Reply