Idag sitter jag i min igensnöade by i övre Lappland och läser på inför medborgarskapsprovet som jag ska göra i slutet av februari.
Det är en trevlig broschyr det här, som inleds med jag tackas för mitt beslut att ansöka om att bli amerikansk medborgare. Min ansökan är, hävdar USCIS, “a very meaningful demonstration of your commitment to this country and we applaud your efforts.â€
Man känner sig lite högtidlig av det där välkomnandet. Man har inte riktigt tänkt på ens ansökan just på det viset eller på att den skulle generera några som helst applåder från någon.
Trevligheten är genomgående för hela materialet. Inga konstigheter, allt är mycket pedagogiskt och lättfattligt och vänligt; jag känner tydligt att författarna gärna vill att jag ska klara det här, att de håller tummarna för mig.
Först kommer en fråga, sedan de rätta svaren och efter det ett litet stycke som berättar mer utförligt om frågan som just ställts. Många frågor har flera möjliga svar, så kan till exempel frågan “What is the name of the Vice President of the United States now?†besvaras på tre olika sätt:
1. Joseph R. Biden, Jr
2. Joe Biden
3. Biden
Ni ser, vänliga svar, upplagda för att även det mest nervösa och fumliga intervjuobjekt ska lyckas få rätt. Och det blir inga stilpoäng eller extra snyggt pass bara för att man drar till med alternativ 1.
Det tog mig för övrigt ett par ögonblick att förstå upplägget med svaren, jag trodde först att bara ett av dem var rätt. Så jag läste frågan “What is the economic system in the United States?†och de två svaren “Capitalist economy†och “Market economy†och tänkte att det där var väl ändå en lite taskig fråga och vad i all världen är det för skillnad på capitalist economy och market economy anyway?
Sedan trillade poletten ned och jag tänkte att det här ska nog gå bra. Nu, nationalsång. Lära mig texten alltså, inte sjunga.
Leave a Reply