Ingegerd Landström

Läste Mikael Niemis Fallvatten häromdagen och det var en helt okej thriller, men mest tänkte jag på hur märkligt det är att läsa en bok som utspelar sig i Norrbotten. Att känna till alla platser han nämner, att ha kört efter vägen västerut otaliga gånger, sett Suorvadammen i all sin storhet, känna flera personer som arbetar på Sunderyby sjukhus och veta exakt vilken rondell längs med väg 98 mot Boden som trafikstockningen uppstår i.

Jag tänker likadant när jag läser Daniel Åbergs blogg sedan han flyttat upp till Vittangi med sin familj. Han åker tåg,  skriver om hur han passerar Murjek och Nattavaara, stannar till i Gällivare och fortsätter till sist upp till Kiruna.

Det är märkligt att mina hemtrakter existerar i någon sorts offentlighet, i romaner, på välbesökta bloggar, för det har den aldrig gjort för mig.

Min känsla när jag växte upp var att Norrbotten inte fanns på Sverigekartan.

För något år sedan gick en temaserie i Tendens i P1, den hette Är du Stockholmare eller Norrbottning, och i ett av avsnitten intervjuades Bo Sundström (Bo Kaspers orkester). Han sa bland annat så här:

Det låg som ett lock på hela ens barndoms drömmerier att man pratade som man gjorde. ”Glöm att du skulle göra någon karriär om du kom från Pite”, sa man på något sätt. Skulle det bli något fick man göra det själv, för om man pratade som vi sågs man sällan till i offentligheten.

Precis så var det. Någon med min dialekt, eller från min del av landet, sa aldrig kloka saker i Rapport och Aktuellt, hördes aldrig i radio, existerade inte i tv-serier, filmer, böcker, you name it.

Om, mot förmodan, någon norrbottning någon gång syntes i offentligheten var det alltid så pinsamt, tyckte jag då. Det var någon skrynklig liten farbror som intervjuades och svarade “jo” eller “nä” på alla frågor och det var väl i stort allt.

Jag pratade inte Pitemål och drömde inte om att göra musikkarriär, men åh det där locket, den där känslan av att inte finnas till utanför den egena länsgränsen, knappt den egen kommungränsen, var så stark. Det sägs att allting är annorlunda idag, att Norrbotten i allra högsta grad existerar på Sverigekartan, och det är ju fantastiskt roligt, men min känsla finns kvar. Kanske inte lika stark som när jag var tonåring, men tillräckligt för att jag ska läsa en roman som utspelar sig i Norrbotten och tänka på hur märkligt det ändå är.

PS: Po Tidholm besökte Gällivare bibliotek tre dagar innan jag kom hem. Tre. Och hans bok är slut på förlaget. Till sommaren blir det läsfest.

Tagged böcker, norrbotten