Jaha, här sitter jag igen, på min bröllopsdag och har ingen man att fira den med. Han sitter i solen och dricker champagne, medan jag gräver diken i Norrland.
Olika falla ödets lotter, heter det visst.
Hur som helst så saknar jag min man alldeles förfärligt. Ett tag, när vi var som mest stressade över allting i livet och oense om det som till exempel Isobel Hadley-Kamptz* tycker är en piece of cake, så var det bara skönt när han åkte iväg på jobb några dagar. Inga konflikter. Ingen irritation. Bara lugn och ro. Aaahh.
Men nu, nu har livet lugnat ner sig och jag saknar min man igen och han saknar mig. Ungefär som när vi var 24 och han bodde i USA och jag i Uppsala och vi spenderade alla våra (och en del av våra föräldrars) pengar på flygbiljetter och telefonsamtal. Ok, kanske inte precis som när vi var 24, kanske mer som 15-år-och-tre-barn-senare versionen av den känslan och den saknaden. Men den är fantastiskt trevlig den också.
Om två veckor är det slut på champagnen, då kommer han hit och då behövs det förhoppningsvis inte grävas några fler diken, då kan han umgås med sin längtande familj istället. Spika upp en altan ska han göra, kanske vi till och med kommer oss för att måla stugan. Men annars ska vi bara vara lediga och kära. Det blir bra det.
*Jag har tänkt skriva något om Isobel Hadley-Kamptzs upptäckt att det är så enkelt och okomplicerat med jämställdhet. Det är ju bara att dela rakt av, konstaterar hon. Det är intressant, ett sådant okomplicerat och av verkligheten obefläckat synsätt skulle man kunna applicera på en mängd problem och konflikter här i världen: T ex miljöproblem (amen sluta smutsa ner bara), eller varför inte mellanöstern-konflikten (hörni, se till att dela området rakt av, fifty-fifty har ni inte begripit det). Våld mot kvinnor förstås (sluta slåss, pojkar). Listan är oändlig. Kanske kan jag skriva ett mer sansat och osarkastiskt inlägg om det senare. Inte nu.
Leave a Reply