Precis när vardagsfeminismen i form av en kvinnlig traktorförare tagit ett stort kliv framåt på denna urpatriarkala gård, så mesade jag ihop. Pallade inte trycket helt enkelt, fegade ur.
Jag skulle ju ner i den där jäkla källaren och gräva, jag hade verkligen föresatt mig att göra det. Men så klev jag nerför trapporna och unken källarlukt slog emot mig och jag såg mig omkring och jag såg nästan ingenting alls och jag tänkte att nej det här går inte, det går faktiskt inte.
Så jag gick upp för trapporna igen och sa till min bror med min allra ynkligaste röst: "snälla, snälla kan du gräva i källaren. Jag kan inte, det går inte, jag TÖRS inte. Jag kan gräva från utsidan om du tar källaren. Snälla?"
Min bror fnyste litet, ni vet sådär som bara norrländska män kan fnysa åt något eller någon som de betraktar som kärringar utan att säga det högt, men sedan tog han förstås spaden och gick ner i källaren eftersom han är snäll och har överseende med sin mesige lillasyster.
Jag, den mesige lillasystern, grävde från utsidan istället, jag låg inne under grunden och grävde ut en liten tunnel och sedan möttes vi så småningom någonstans i mitten.
För att kompensera denna min irriterande mesighet grävde jag också ett 30 meter långt dike från brunnen till stugan (ja, det är litet komplicerat med allt grävande hit och dit, men det blir rätt i slutänden, det har min bror lovat). Visserligen ett grunt och smalt dike, men det var förfärligt mycket sten överallt och ett evigt spettande och bändande hela tiden. Dessutom, trettio meter är ändå trettio meter. Och det var bromsar så ini h-vete men solen sken och jag kände mig urstark och på det hela taget så var det en väldigt trivsam eftermiddag. I morgon tror jag bestämt jag ska köra litet traktor igen.
(Det ser ju för hemskt ut just nu, vår sommarstuga ser ut som grus-Gulag. Men det har varit gräs här och det ska växa gräs där igen. Snart.)
Å jag förstår precis! Lever fortfarande på att min bror sa att Lotta är stark en gång för 20 år sedan.Har ett annat minne också, från mitt första jobb, på ett städbolag. Jag var 17. Alla kvinnor skrubbade för hand, de få männen putsade fönster och körde golvputsmaskiner. Jag tjatade mig ungfeministiskt till att få köra golvputsmaskin jag med. Det var svårt, och stoltheten fick sig en törn.
Tack för det Lotta, äntligen någon som förstår.
Snyggt dike, Ing.