Klockan är 6.15 en söndagsmorgon och jag ligger begravd bland täcken och små barn i en mycket mjuk och ganska smal säng. De små barnen ligger nära, nära på varsin sida om mig, de har slingrat sina varma, myggbettsprickiga barnarmar runt min hals och jag känner mig klaustrofobisk. Jag måste upp, men jag vet att om jag rör mig en millimeter så uppgår sannolikheten för att de små barnen vaknar till ungefär 98 procent. Då kommer de omedelbart att vilja leka och ha frukost och få på kläderna och gå ut och cykla och det vill inte jag. Jag vill bara kliva upp och sätta mig vid datorn och läsa tidningen i lugn och ro.
Så jag chansar. Två procent är ändå två procent. Jag flyttar långsamt på armar och täcken. Ingen vaknar, bara några ryck i ögonlocken. Reser mig upp. Erik protesterar i sömnen, sparkar litet med benen. Jag tror han cyklar.
Jag smyger över golvet och undviker elegant den enda knarriga golvplankan. Så stänger jag dörren bakom mig. Inte ett ljud hörs bakom mig. Alla sover fortfarande.
God morgon.
Leave a Reply