Nu har jag äntligen läst Världens sista roman av Daniel Sjölin. Och vad ska jag skriva om den dÃ¥, det vet jag faktiskt inte – jag känner mig inte tillräckligt bokligt intellektuell för att säga nÃ¥gonting över huvudtaget tror jag.
Men jag kan i alla fall konstatera att jag är litet förbannad på Daniel Sjölin, bokens Daniel Sjölin alltså. Han är så cynisk, dissekerar och tar ner allt och alla till det banalas absoluta botten. Jag gillar det inte alltid och det tror jag, om jag verkligen rannsakar mig själv, beror på jag är en ganska ängslig människa som lyssnar alldeles för mycket på vad andra tycker och tänker om saker och ting (åh vad jag tycker illa om den sidan av mig själv, jobbar ständigt på det). Då blir det jobbigt att läsa någon som slår ner på allt ifrån kärlek till skrivande till människor som mest bara försöker leva sina liv så gott det går. Fast ofta är det väldigt roligt och extremt träffande.
Jag läste snabbt, det kändes som en bok man mÃ¥ste läsa snabbt för att inte drunkna i den. Jag läste den sÃ¥ snabbt att jag tror jag mÃ¥ste läsa den igen. Helt plötsligt, när jag tyckte att jag började fÃ¥ ordning pÃ¥ handlingen, sÃ¥…"What the…??" slängs det in ett nytt köttben i texten och alltihop kraschar. "Huh?" Bara att plocka upp bitarna och börja om igen.
Och metaforer. Jag har tagit mig igenom en orgie i metaforer, ganska ofta makabra, ofta alldeles makalösa. Beskrivningar, textfragment som jag läser om flera gånger. Det här till exempel, i slutet av boken, när Daniel sitter med sin Alzheimersjuke mamma ute i skogen, får mig att tycka om honom igen:
Hon lutar sig fram och väser.
"Jag är väl inte din jävla morsa heller."
Jag kan bara storflina. Det är så vackert. jag flyttar mig intill henne och lägger armen om hennes axel. Hon tillåter det, närmare en kram kommer vi inte. Av alla sätt att döda en fiktion.
"Nej, det är klart. Det är klart att du inte är min jävla morsa. och jag har inte alkoholproblem. men vi kan väl sitta här en stund ändå, va? Lilla tant?"
Jag tror att Världens sista roman kommer att tillhöra de flitigast citerade svenska böckerna under ett antal år framöver.
Slutligen så är jag möjligtvis världens sista människa som läser den här boken och det är inte särskilt roligt. Nu hade jag velat läsa recensioner och blogginlägg om den men nu är det med några få undantag för sent. Jag ville köpa den förra sommaren och läsa den samtidigt som alla andra men då var den slutsåld och sedan jag åkte hem och så var det med det. Det ska fan vara utlandssvensk.
Anne, vad roligt att höra av dig igen! Och tack för berömmet, det var kul att skriva den där krönikan, men alltså, folk är litet märkliga. Jag tror jag måste skriva litet mer om det, det kommer väl ett blogginlägg snart. Hoppas du och maken får en jätteskön sommar,den verkar ju ha börjat bra.
Vilken bra krönika pÃ¥ DN (läste även ditt blogginlägg tidigare pÃ¥ det ämnet). Jag tycker den var jättebra, bra jobbat och skrivet! Jag sÃ¥g att du (tyvärr, eller kanske väntat?) fick en del väldigt starka reaktioner, personliga pÃ¥hopp till och med som jag tycker var över gränsen faktiskt. Strunt i det, krönikan var bra och jag hÃ¥ller med dig ocksÃ¥! Och i viss mÃ¥n bekräftas ju faktiskt reaktionerna det du skriver om, nämligen nolltolerans mot barn verkar tyvärr rÃ¥da….