Nästan varje dag, eller i alla fall så ofta jag kan smita ifrån mina barn, ger jag mig ut och cyklar. Efter landsvägen cyklar jag, först rakt fram ganska länge och sedan uppför, uppför, uppför tills benen stumnar totalt och Sommarprogrammet i Ipoden är slut (den är mycket kortare i Ipod-version, 50 minuter istället för en och en halv timme).
När Sommar är slut stannar jag, pustar litet, beundrar utsikten och fixar med Ipoden. Byter till musik. SÃ¥ vänder jag och nu är det nästan bara nerför och jag cyklar nerför backarna med Orup – första skivan – i öronen. Vi sjunger tillsammans, Orup och jag, där i norrlandsskogen, Ingen annan man tycker vi bäst om och vÃ¥ra falsettstämmor ekar mellan granarna när vi tar i.
När jag möter en bil (vilket jag inte gör särskilt ofta), eller när jag kör förbi en by med några hus invid vägen (vilket bara händer en gång) slutar jag sjunga; när bilen och byn är passerad börjar jag igen. Uppför den sista långa backen flåsar jag med i Stanna hos dig och sedan är jag hemma. I morgon gör vi det igen.
Nejmen Orup har jag inte hört pÃ¥ mÃ¥nga herrans Ã¥r – den skivan ska jag leta fram när jag kommer hem – tack för tipset!
Älskar svenska ödsliga landsvägar! Bara att promenera längst dom är underbart, cykla lika härligt.Sist vi var hemma, var vi uppe i Tärnaby där tog jag barnen och gick längst landsvägen läänge. Barnen klagade först sedan blev de tysta och minns det på ett speciellt sätt, precis som jag hoppades.