Stieg Larsson bok nummer tva ar avklarad och jag paminns om varfor jag inte gillar att lasa deckare. Nar jag val borjar lasa blir jag helt besatt och kan inte sluta, inte lagga ifran mig elandet, forran jag vet hur det gar. Idag har jag smitit fran slipningen av fonsterlisterna, ignorerat mina barn, och varit allmant otillganglig och otrevlig bara for att fa lasa klart elandet. Jag tog nastan med boken in i duschen efter ridturen (som jag forsokte slippa), det ar inte riktigt sunt.
Sa jag laste klart och lugnet aterstalldes, men grejen med en deckare ar att det lamnar inget efter sig, inget annat an daligt samvete for att jag ignorerade de dar jakla listerna och mina barn. Jag gar inte och tanker pa en deckare jag last pa samma satt som jag tanker pa andra bra bocker som jag inte kan glomma bort eller som jag kommer tillbaka till litet da och da eftersom de var sa bra. For mig ar en deckare som en extremt stor pase ostbagar som jag hetsater och inte kan sluta ata forran hela pasen ar tom och sedan mar jag litet illa over att jag faktiskt satte i mig allt det dar, det var ju inte ens sa gott.
Det ar tur att Larssons sista bok inte kommit ut i pocket annu. Harnast ska jag i maklig takt ta mig an en gammal Carina Rydberg.
Leave a Reply