Innan jag åkte till Sverige såg jag framför mig hur jag skulle sitta uppkrupen i min blåa bäddsoffa, alternativt ligga utslängd på gräsmattan, och läsa böcker, skriva viktiga saker, och lyssna på "Sommar." Ibland skulle jag svänga ihop litet enkel och fräsch sommarmat och så skulle jag leka med barnen och vi skulle äta Singoallakex och dricka citrondricka och vifta bort bromsar. Och så skulle det vara varmt, sådär som det brukar vara på sommaren. Vi skulle bada.
Hittills har detta scenario inte riktigt förverkligats, inte ett enda dugg faktiskt. Istället för att ligga utslängd på bäddsoffan och gräsmattan mockar jag stall, traskar runt i skogen med mina barn på hästryggar, lagar mat, renoverar stuga, lagar mera mat, åker in till stan och handlar mat, lister, färg, isolering, spikar, skruvar, dörrplåt, penslar och tusen andra saker som behövs till stugan. Jag slipar fönsterlister. Försöker lära barn att cykla, drar trehjuling, löser syskonkonflikter, fixar mellanmål, lägger barn som inte vill sova för "mamma det är ju så ljust, det är ju mitt på daaan, vi kan inte sova nuuu." Sa jag att jag lagade mat?
Jag vill egentligen inte klaga, mycket av allt det där är ju väldigt trevligt, särskilt allt som har med hästarna att göra. Och jag tycker om att laga mat och att baka och att ha ungarna omkring mig. Men ändå, jag önskar ibland att jag hade en enda timme om dagen, kanske till och med två någon gång, när ingen ropade på mig och ingen ville mig något och ingen undrade var jag var. Jag är inte van vid det här, jag är van vid att min man går till jobbet varje morgon och tjänar pengar så att han kan försörja oss och lämnar mig hemma med min dator och mina bokhyllor i lugn och ro i minst fyra timmar om dagen.
Så nej, jag klagar inte, inte alls, jag har det på det hela taget väldigt bra. Jag är bara litet trött. Jag tror jag behöver semester.
Leave a Reply