Det tar ungefär nio timmar att köra bil från Örnsköldsvik upp till min lilla by i norraste Norrland. Det är ganska drygt, det är det, men ändå är den där bilresan precis det jag behöver i brist på amerikabåt. Först kör vi och kör vi så långt vi bara kan medan ungarna sover och tittar på film. Sedan stannar vi och äter litet mackor och sedan kör vi ännu mer. När vi närmar oss Piteå börjar allt bli så bekant och när vi kommer till Luleå stannar vi hos min storasyster och äter middag. Sex-åringen vill att jag ringer till kusinerna och ber att de inte ska gå och lägga sig fast vi kommer så sent.
De 25 mil som är kvar av resan kan jag utantill, jag känner till varenda liten by, nästan varenda vägkrök. Vi kör förbi matstället där vi alltid stannade och fikade med fotbollslaget på våra bortamatcher. Skogen blir tätare, biltrafiken glesare, kvällen hela tiden litet ljusare. Så småningom passerar vi polcirkeln och då är jag nästan hemma, bara 45 minuter kvar.
Vid elva-tiden på kvällen kör vi upp på gården där jag växte upp, det är strålande sol och 4 grader varmt. Mina fina syskonbarn har väntat på oss förstås, alla fyra kommer springande och vi kramas och pratar i mun på varandra och mina grabbar är litet blyga och vet inte riktigt vad de ska göra bland alla dessa människor som de inte riktigt känner igen. Sedan kommer min bror och min svägerska traskande över gårdsplanen, och min mamma och pappa. Min bror säger inte så mycket, det gör han aldrig, men han ger mig en stor kram och pikar oss för att vi hyrt en kass Ford. Själv kör han bara BMW. Det är nästan ett år sedan vi träffades, hans tinningar har blivit litet mer gråsprängda och mamma ser ännu litet mindre ut, annars är de sig lik allihop.
Vi fikar litet hemma hos mamma och pappa, ungarna proppar i sig falukorvsmackor och dricker O'boy utan tillsatt socker – smakar precis likadant som vanlig O'boy upplyser mig min systerdotter – och sedan gÃ¥r vi ner till vÃ¥r stuga där allt är nystädat och renbäddat och fint. Ingen är trött fast klockan är sent sÃ¥ vi eldar i spisen, packar upp, gör oss hemmastadda. Och det är sÃ¥ otroligt skönt att allting är precis som vanligt.
Tack Anne, jag önskar dig och maken en alldeles underbara semester i Sverige, ni åker ju snart!
Hoppas NI fÃ¥r en jättefin semester ska det stÃ¥…
Vad vackert du berättar om hur det är att komma hem och alla möten. Väldigt fint skrivet, jag blev berörd. Hoppas din får en jättefin semester!