Jag flydde mitt skrivbord idag. Jag är kräkless på att hänga i lägenheten och aldrig se människor och alltid dricka mitt kaffe och äta min lunch ensam. Ibland hänger jag visserligen på min man och hans kollegor och det är förstås trevligt, men ändå, det är inte samma sak, efter ett tag kan de inte låta bli att börja prata proteiner och då brukar det bli dags att gå hem.
Det är konferensveckans fel att jag blivit social igen. Omgiven av gamla arbetskompisar och ständigt ätandes lunch och middag och drickandes kaffe tillsammans med andra, så har jag påmints om hur trivsamt det är att ha ett jobb att gå till, hur roligt det är att vara omgiven av arbetskompisar, trots att jobbet i sig är ensamt. Alldeles särskilt eftersom jobbet i sig är ensamt.
När konferensveckan tog slut åkte arbetskompisarna hem till sina institutioner och jag åkte hem till mitt skrivbord och mina ensamma kafferaster. Suck.
En lösning på det är förstås att skaffa sig ett jobb, men eftersom det verkar dröja så tänkte jag i morse att jag åtminstone kan se till och skaffa mig en annan utsikt från skrivbordet.
Så jag åkte till the Getty Center och här sitter jag nu, vid ett litet runt cafebord,med min dator och en liten trave böcker, med gratis internetuppkoppling och med en vidunderlig utsikt över LA. Och det är på det hela taget väldigt trevligt. Men fortfarande ensamt. Jag önskar att någon av alla de forskare som kommer ut från forskningscentret alldeles bredvid och som verkar vara på väg till restaurangen skulle ha förbarmande över en avlägsen kollega och bjuda med mig på lunch. Jag skulle kunna bjuda på kaffet.
Tack för alla kommentarer – Fia, jag ringer. Eva, jag fÃ¥r helt enkelt fika av mig under sommaren sÃ¥ att det räcker för resten av Ã¥ret. För övrigt sÃ¥ är fikaraster, som ni pÃ¥pekar, klart underskattade i det här landet. När min man – en varm anhängare av svensk fikateknik efter sin tid som doktorand i Uppsala – skulle layouta sitt nya kontor pÃ¥ UCLA tyckte de att han var helt kocko som ville använda en del av kontoret till fikarum. Men han gjorde det och köpte dessutom in en imponerande kaffemaskin och nu är han institutionens älskling. Vi som vet bättre mÃ¥ste helt enkelt ta vÃ¥rt ansvar och omvända det amerikanska folket, en arbetsplats i taget…För övrigt II sÃ¥ läste jag för ett tag sedan om nÃ¥gra frilansande journalister och författare som ledsnat pÃ¥ att sitta ensamma i sina stugor och arbeta. SÃ¥ de gick ihop och hyrde en lokal där alla hade sitt eget arbetsrum, men där de ocksÃ¥ hade ett gemensamt lunch/fika/samlingsrum, och alla var jättenöjda med arrangemanget. LÃ¥ter som en ideal lösning tycker jag. BÃ¥de jobben och arbetsplatsen.
Vink vink frÃ¥n min kontorshörna i huset… kollegor och fika och tjatter saknar jag ocksÃ¥ ofta. Undra om man kan ragga upp icke anande amerikaner pÃ¥ Borders café och hävda att nu ska vi fika? Nä… det skulle jag aldrig vÃ¥ga…
Jag antar att min poang blev att amerikaner ar mer formella och nordbor mer informella i sociala sammanhang.Sa har ar lite mer gnall over amerikansk formalism: Jag blir trott pa den. De gillar regler och ofta kanner jag mig for casual. Och jag gillar att vara casual sa jag blir irriterad.
OK sorry to be negative now, mem mitt problem har varit att pa inga av mina jobb har det forekommit oplanerade fikaraster med slumpmassiga grupper i ett fikarum. For det fnns aldrig fikarum. Vad folk har ar coffee dates, planerade, och med max tre personer inblandade. En sak jag verkligen saknar ar det svenska fikandet. Det galler bade jobb och andra sociala sammanhang.En av mina kollegor ar ursprungligen fran Algeriet, men utbildad, och har bott, i Paris och New York, och ett par andra amerikanska stader. Sedan bodde han och hans fru tre ar i Bergen, Norge. Och han sager att vad han saknar darifran ar lax, samt norrmannens formaga att fika och ha oplanerade opretentiosa middagar tillsammans pa fredagar.
Ensam är stark, men också fruktansvärt tråkigt ibland. Men jag håller alla tummar, tår och alla andra kroppsdelar för den delen också, för att du ska få ett toppenjobb snart.Det är ju så vansinnigt roligt med arbetskamrater och framförallt med fikaraster. Många Valborgskramar från lilla jag.
Ok, Ing, vi har ju lite tidsskillnad men nog kan vi ta kaffepauser och prata i telefon med varandra om vi vill. Jag blir ibland också lite less på att sitta ensam vid mitt skrivbord, hundarnas konversation är inte alltid helt stimulerande. På så sätt blir det ju nästan som att ta en fika ihop med någon. Du har ju numret.Kram!