Ja, jag är i San Fransisco på konferens och nej, jag har knappt lämnat kvarteren runt Hilton vid Union Square. Det är inte särskilt roliga kvarter, mest bara hotell och dyr shopping, så antingen får man bege sig till trevligare ställen någon annanstans, eller så får man väl hålla sig till konferenslivet på Hilton dårå. Jag är glad att jag har besökt San Fransisco förr, då känns det litet bättre.
Min comeback till det akademiska livet är mest bara fantastiskt trevlig. Gamla kollegor och mycket prat, lysande presentationer ibland, tråkiga presentationer andra gånger och allting där emellan. Jag höll min i eftermiddags och det gick helt ok. Nu är jag fri, nu kan jag göra vad jag vill! Åtminstone så länge jag kan tjäna pengar på det.
Innan jag går och lägger mig så vill jag gärna berätta om den här mannen, Allan Pred, en alldeles enastående geograf som dog i januari i år. Läs gärna hans ord till avgångsstudenterna i maj förra året. När studenterna och deras familjer förväntade sig ett lättsamt graduation speech och lyckönskningar inför framtiden, så höll Allan Pred istället det här talet.
Igår hölls ett memorial seminar för Allan Pred på vår konferens. I ett knökfullt konferensrum på Hilton hjälptes hans gamla kollegor och studenter åt att läsa upp talet igen, en del var. Sista delen av talet lästes av hans svenska fru Hjördis.
Alla grät vi litet och alla var vi så stolta över att vi, åtminstone i någon mening, kunde känna oss som kollegor till honom. Jag kan inte ens föreställa mig hur hans studenter kände sig den där examensdagen i maj.
Fia, vad roligt att du läste!
Oj, vilket tal. Jag var tvungen att läsa det två gånger för att få grepp om det. vilken man det måste ha varit.