Vi var på teater igår, Speed the Plow av David Mamet. Inte så förfärligt bra, litet långtråkig emellanåt, en lång färd mot det ganska förutsägbara slutet med andra ord. Men Greg Germann hade ett imponerande kroppsspråk och var rätt rolig.
Kändisspanandet var dessutom noll och intet. Mannen i mitt liv försökte kompensera celebritetstorkan med att peka ut mycket berömda och distingerade UCLA-professorer som var där. Föreställningen var nämligen inte slutsåld, så det gick ut ett erbjudande till alla UCLA-anställa om gratis biljetter och det visade sig att många professorer tacksamt tog emot erbjudandet. Vem hade kunnat tro att de har så dåligt betalt, stackrarna?
Så maken pekade ut "professorn-som-uppfann-en-metod-för-att-räkna-molekyler-i-proteiner", vi hälsade på world-famous-should-have-won-the-nobel-prize-a-long-time-ago-professorn", samt på "the-guy-who-will-win-the-nobel-prize-one-day-professorn". Mycket imponerande förstås och mycket trevliga herrar, men de är ju som äldre farbröder är mest, inte så förfärligt spännande. 
(Inom parentes vill jag gärna nämna att makens tekniker, tillika min älskade editor-in-chief av avhandlingen, såg Leo äta lunch för sig själv på Farmers Market i the Grove tidigare på dan. Han är aldrig där när jag är där).
Efter föreställningen drack vi öl, åt nachos och löste ett gäng äktenskapliga knutar som vi dragits med ett bra tag. Så sammantaget var det en alldeles väldigt trivsam kväll.Och ungarna sov som stockar när vi kom hem.
Leave a Reply