Det finns två trappuppgångar till vår lägenhet, båda löper längs med utsidan av huset, men på var sin sida. Jag brukar alltid ta den högra trappan, för ungefär halvvägs upp för den vänstra, på andra sidan stängslet, sitter det ofta en något crazy kille som stirrar ilsket på förbipasserande. Han sitter på marken halvt gömd bakom ett träd, i ett hörn dit han dragit diverse grejer som han behöver när han sitter där och han brukar oftast prata för sig själv. Jag tenderar att ta omvägar runt människor som pratar för sig själva, särskilt om de ser ilskna ut samtidigt som de pratar, så det får bli den högra. I nittionio fall av hundra är det helt onödigt med de där omvägarna, jag vet, men jag tar dem ändå, särskilt sent på kvällarna och särskilt som stängslet inte är särskilt högt utan mer en vänlig markering om att man bör hålla sig på rätt sida.
Ikväll tog jag den högra trappan som vanligt, men den här gången, faktiskt också ungefär halvvägs upp fast på min sida stängslet, satt där en stor, glansig råtta med onormalt lång svans. Den pratade visserligen inte för sig själv, men den stirrade mycket ilsket och irriterat på mig och gjorde ingen min av att flytta på sig, så jag backade respektfullt ner på gatan igen.
Sedan stod jag där pÃ¥ trottoaren och velade en stund: crazy kille utanför stängslet – stor, glansig rÃ¥tta innanför? Oh, ljuva storstadsliv tänkte jag, sedan tog jag den vänstra. Min rÃ¥ttskräck känner inga gränser.
Leave a Reply