En enda gÃ¥ng om Ã¥ret – precis just nu faktiskt – vill jag vara skÃ¥despelare. Eller inte nödvändigtvis skÃ¥despelare, jag kan tänka mig nästan vilket yrke som helst, bara det skulle ge mig en möjlighet att vinna en Oscar.
Efter att mitt namn blivit uppläst av Helen Mirren skulle jag stå där på scenen framför alla vackra, glansiga människor och ta emot min staty och då, precis innan jag börjat hålla mitt tal, skulle jag få syn på Martin Scorsese i publiken. Min blick skulle möta hans bakom de svarta glasögonbågarna, han skulle höja litet på sina magnifika ögonbryn, le sitt milda, vänliga leende och viska "you did great", bara för mig.
Jag skulle hålla ett alldeles lagom kort och inspirerande tal och alla i publiken, inklusive Steven Spielberg, i synnerhet Steven Spielberg, skulle nicka eftertänksamt och instämmande.
Med applåderna fortfarande ringande i mina öron skulle jag återvända till min stol, där Al Gore försiktigt skulle luta sig mot min axel och viska "that was some of the most thought-provoking words I've heard in a long time. We should do something together. Can I call you on Monday?".
Jag skulle nicka och sedan luta mig tillbaka i min stol med min statyett försiktigt lagd över det cremefärgade, prassliga klänningstyget, omgiven och omfamnad av min varma, generösa, och lyckliga skådespelarfamilj.
Vilken kväll, vilket liv.
men, jo, jag håller med. jättemycket. stämning.