Igår försvann min sex-åring in i böckernas värld på allvar. Hon hade sin första maratonläsning, kunde bara inte sluta, fast klockan blev sent. "Den är så bra mamma, jag kan inte sluta, det går inte".
När småbrorsorna hade somnat satt vi i soffan tillsammans och läste. Med jämna mellanrum rapporterade hon. "Mamma, nu är jag på sidan 94. Nu är jag på sidan 100". Strax före elva somnade hon till sist, med boken över ansiktet och med några sidor kvar att läsa.
Och jag är så glad för hennes skull, framför allt är jag glad för att hon inte ärvt sin käre fars totala ointresse för allt vad böcker heter (till hans försvar måste jag dock säga att han gärna läser barnböcker och hittar på jätteroliga godnattsagor som får ungarna att ligga blick stilla och andäktigt lyssnande i sängen).
Aldring har väl frågan om kulturens mångfald känts mer viktigt än nu. Skriv under du också!
Leave a Reply