Alla dessa trasiga människor som vandrar omkring på gatorna med sina väskor, cyklar, kundvagnar och plastpåsar. Som sover i portuppgångar och på parkbänkar i gathörn och under viadukter. Som pratar med sig själv, med sina demoner och med oss som går förbi och inte vet vart vi ska titta.
I hörnet av Hilgaard och Le Conte har samma kvinna suttit i minst ett år. Alldeles bredvid en busshållplats och med en kyrka på andra sidan gatan. Hon sitter oftast och läser, utom tidigt på morgonen när hon sitter och sover under en filt. Hon ser så välvårdad ut, hon har långt, tjockt hår och alla grejer prydligt nedpackade i tre väskor som hon har tätt intill sig. Hon kunde vara som vem som helst som man möter på gatan, men hon tillbringar sitt liv sittandes vid en busshållplats.
I hörnet av Le Conte och Gailey sitter, går och står en annan kvinna. Hon har aldrig skor på sig, men alltid sockar. Hon har inte varit där så länge, jag lade märke till henne för första gången för bara några veckor sedan. Hon kan inte vara särskilt gammal, strax över tjugo kanske och hon ser så förfärligt sliten ut. Sliten och trött. Hon sitter nästan aldrig still, hon går fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan parkbänken där hon har sina väskor och gathörnet.
I portuppgången bredvid vår närmaste Coffee Bean bodde länge en liten tant. Jag brukade köpa muffins och kaffe åt henne ibland, men aldrig blåbärsmuffins, det tyckte hon inte om. Första gången jag frågade henne om hon ville ha något så pekade hon först på min ett-åring och skrattade ett litet tantskratt, "he has no hair that child". Sedan sa hon att jag gärna kunde handla något, "but no blueberry muffins, dear". Hon är borta nu, jag har inte sett henne sedan i våras. Jag hoppas hon sitter i en gungstol på en veranda någonstans och dricker en kopp te om kvällarna. Det gör hon antagligen inte.
En del människor har inte ens en väska, inte ens en plastpåse. En man går omkring på gatorna, går och går och går med små, korta, hasande steg. Vi såg honom jämt förut, var jag ute och sprang klockan 7 på morgonen så mötte jag honom, kom vi hem sent en kväll från teatern så gick vi förbi honom, tittade jag upp i en trappuppgång på väg hem från affären så låg han där som död. Någon gång pratade han ilsket för sig själv, men för det mesta gick han bara där tyst. Han hade alltid shorts så man kunde se att båda hans ben från knäna och neråt var en enda stor sårskorpa. Jag förstod inte hur han kunde hålla sig vid liv.
Sedan vi kom tillbaka från Sverige i somras har jag inte sett till honom och jag brukade tänka att han kanske har fått någonstans att bo i alla fall, någonstans där han får sina såriga ben omlagda varje kväll. Men för bara någon dag sedan så såg min man honom i en annan del av stan, på sin eviga vandring.
Leave a Reply