Jag tänkte att nu när jag har tid så ska jag lära mig att leva litet långsammare. Jäkta mindre, ha större tidsmarginaler, inte alltid tänka på vad jag ska göra härnäst, inte förbanna varje missat grönljus och, framför allt, inte skynda på mina barn jämt och ständigt.
Jag började praktisera detta i morse. Vi skulle promenera till dagis, två-åringen, tre-åringen och jag. Det tar tjugo minuter om man promenerar ganska snabbt, det vill säga, om barnen sitter i vagnen. De brukar vilja göra det, sitta i vagnen alltså, och jag tvingar dem att gå emellanåt, åtminstone tre-åringen och åtminstone i uppförsbackarna.
Idag ville helt plötsligt båda två promenera. Hela vägen. Och det är bra tycker jag, för jag vill inte ha några försoffade barnvagnsbarn som inte orkar gå hundra meter på egen hand. Så vi gick och vi gick och plockade massor av blommor och många olika intressanta sorters pinnar. Två-åringen ville bära alla pinnarna i famnen tillsammans med leksaksambulansen och en särskilt vacker, pelargonliknande, röd blomma, vilket innebar att allting inte fick plats och att han tappade något var tredje meter, samtidigt som nya pinn- och blomfynd hela tiden uppenbarade sig i hans väg.
Det blev med andra ord en väldigt långsam promenad. Men den var ju trevlig också och jag skulle inte hem och skriva så jag försökte verkligen praktisera mitt nya, långsamma, icke-påskyndande leverne.
Det tog oss en dryg timme att komma fram och mot slutet var jag inte särskit tålmodig längre, det kan till och med ha varit så att ett och annat "kom-igen-nu-får-ni-SKYNDA-er!!!" undslapp mig. Lämnade av två-åringen och det gick bra. Skulle lämna av tre-åringen lika smidigt och elegant, men det gick inte alls. Eftersom vi var så sena hade "circle time" redan börjat och det tyckte tre-åringen var jätteledsamt för han hade inte hunnit leka innan. Dessutom var det allmänt konstigt att bli lämnad vid den tiden och därför mååååste mamma stanna kvar. Nej, sa jag, superirriterad vid det här laget; JOOOOUUÄÄÄHHH, storgrät han. 1-0 till honom, eftersom jag kände att vår tämligen högljudda diskussion ute i hallen hade en viss effekt på de andra ungarna. Och på lärarna.
Så jag satt med på hela samlingen och så småningom, när alla hade kissat och var på väg ut på gården för att leka så sa jag hejdå till min unge. Sedan promenerade jag hem på en kvart, begrundades mitt misslyckande. Jag tror att jag gick ut för hårt helt enkelt, om jag ska lära mig att leva litet långsammare så får jag nog börja praktisera på något enklare än på mina barns dagispromenader.
I morgon tar vi nog bilen.
Jag känner igen det där. När Sexåringen gick på dagis, promenerade vi dit, en sträcka på max en kilometer. Eftersom han åker hem till sin pappa på fredagar, brukar jag vilja ta det lite lugnt och mysa på fredagmorgnar, och inte skrika åt honom att han skall ta på sigg kläder oh borsta tänder och så. Med den helt logiska och lätt insedda konsekvensen att vi alltid blev sena oh jag blev stressad och började skrika åt honom på väg till dagis, istället för hemma.