Det är en märklig söndag morgon det här. Märklig för att jag vaknade halv fem och inte kunde somna om. Och ännu märkligare för att det inte gjorde mig ett dugg stressad, för att jag tänkte att jaha, jag kliver väl upp då, läser litet tidningar och några bloggar och väntar på att ungarna ska vakna och välla över mig.
För en vecka sedan orsakade samma tidiga uppvaknande smärre panik. För litet sömn är förödande för skrivförmågan och för tankeverksamheten, huvudet blir en enda trött, värkande klump och deadlinepaniken når nya, aldrig tidigare skådade höjder.
Men nu spelar det ingen roll att klockan är fem och att jag bara sovit fyra timmar, för igår kväll satte jag äntligen punkt. Jag har skrivit färdigt min avhandling. På måndag går den till tryck.
Idag ska vi Ã¥ka till makens boss och äta brunch och gÃ¥ ut och vandra i bergen. Sedan ska vi Ã¥ka hem och…tja…inte vet jag…vad gör man en söndag eftermiddag när man inte behöver jobba? Leker med ungarna kanske. Läser tidningen? Funderar pÃ¥ vad vi ska laga till middag? Städar skrivbordet?
Sedan vi flyttade till Los Angeles har helgerna inneburit jobb, punkt och slut. Med två-åringen utan dagisplats har jag i bästa fall, tack vare svärmor och ett evigt tidspusslande med maken, kunnat jobba halvtid, vilket inte räcker långt. Alltså har jag jobbat på helgerna. Folk frågar vad vi har gjort och sett sedan vi flyttade hit och jag har svarat litet svävande, jaaaa, du vet, litet av varje. Eller så har jag varit ärlig och sagt som det är: vi har fan inte sett eller gjort nånting. Nada.
Det är ju inte alldeles sant. Någon helg har jag varit ledig. Vi har gått på zoo. Varit ute och vandrat i bergen. Åkt till stranden och till Santa Monica Pier någon gång. Dessutom är det ju noga räknat mest för mig som helgerna har inneburit ett ständigt hukande över datorn. Ungarna och maken har hittat på litet av varje.
Och det har väl gått bra. Ungarna har vant sig, det är länge sedan de slutade fråga om jag ska följa med när de ska iväg någonstans. Mamma följer inte med på utflykter, det är lika självklart som att tänderna ska borstas på kvällen.
Men nu är det slut med det. Idag ska vi äta brunch, vandra i berg och sedan ska vi åka hem och vara lediga. Nästa helg ska vi åka till San Diego. Jag kan inte få in i mitt huvud att det faktiskt är så.
Lugnt känns det. Som att lugnet i mitt liv faktiskt är på väg tillbaka. Ofattbart är vad det är.
Leave a Reply