I natt vaknade jag av att min ljuvliga två-åring låg och pep i sin säng. Trodde jag. När jag kikade ner i sängen för att ställa allt till rätta så var han nämligen inte där.
Jag lyfte på täcket och kudden. Jag skakade på täcket, fråga mig inte varför, kanske väntade jag mig att sonen skulle singla ner likt skorpsmulor på madrassen och mysteriet vara löst.
Det tog säkert 30 sekunder av lyftande och skakande innan jag häpet och med stigande panik konstaterade att han låg faktiskt inte i sin säng. Då gick jag över till min säng, skakade täcken, lyfte på kuddar. Ingen son. Ingen man heller, men det var inget konstigt med det, med tre barn sover man litet där det passar sig och där man behövs, inte så ofta i den egna sängen. Dessutom jobbar han ofta på nätterna.
Det var ett typiskt Papphammar-ögonblick, ett sånt där man med största allvar gör helt vansinniga saker.
Mitt letande höll kanske på i ett par minuter som mest. Under tiden var min hjärna helt nollställd, det övergick så totalt min fattningsförmåga att mitt barn var försvunnet.
Han måste ha vinglat iväg till storebrors säng, tänkte jag och sprang dit samtidigt sopm vaga tankar på vår skraltiga balkongdörr som vem som helst kan pilla upp med en tändsticka började poppa upp i bakhuvudet. När jag kom dit så var den sängen också tom. DÅ, men inte förrän då, började min hjärna fungera igen: De är ju inte hemma, då är hos farmor farfar, det är bara jag här.
Det var en märklig upplevelse, litet rolig så här efteråt, men fruktansvärt obehaglig när jag väl stod där och försökte förstå att mitt barn var borta.
NU är klockan snart nio och jag har laddat med springrunda, havregrynsgröt och dubbla espresso. Här ska författas!
Leave a Reply