Åhhhh, det är mycket nu. På söndag kväll, om 24 timmar, ska jag lämna in ett (så gott som) färdigt avhandlingsmanus till mina handledare. Barn och man har åkt ut på landet till farmor och farfar, kvar här hemma finns bara jag, min dator och en ruggig deadlineångest.
Jag tömde en stor kopp med kaffe och Bailey's för en stund sedan, tanken var att kaffet skulle hålla mig vaken och spriten lugna ner mig. Men proportionerna verkar ha blivit fel för jag blir bara tröttare, men på ett sådär behagligt småfullt sätt så att jag inte ens bryr mig.
Tidigare ikväll var jag ute och sprang, också det i syfte att hålla orken och intellektet på topp. Det var skönt, småkyligt, det börjar bli höst här också, om än på en annan nivå än i Sverige. En annan gång ska jag skriva mer om det.
Bäst jag kutade omkring på ett nästan studenttomt UCLA campus så mötte jag två äldre herrar. Båda två var klädda i vita kostymer, en var svagt randig vill jag minnas. En av herrarna hade en rosa skjorta, den andra hade en korallblå. Båda hade hattar som de höll i händerna. Och solglasögon.
Det var en mycket märklig syn, jag var tvungen att le litet åt dem när jag passerade. De log inte tillbaka sådär som amerikaner för det mesta gör, utan såg mest besvärade ut. De ville kanske inte bli sedda.
Det är mycket man inte förstår här i världen.
Leave a Reply