Det var en stor dag för sexåringen igår, hon tappade nämligen sin första tand. Det var en stor dag för mig också, en vemodig sådan. Tappade mjölktänder är ett mycket påtagligt bevis på att tiden går och att min lilla tjej inte är så liten längre.
I alla fall, den tappade tanden lades i ett kuvert och kuvertet lades under kudden för att tandfen, som tandfeer alltid gör, skulle komma på besök och byta ut tanden mot pengar.
I morse vaknade hon tidigare än vanligt och ropade på mig. Hon ville inte titta under kudden ensam för allting var så spännade och litet litet läskigt.
Men det visade sig att kuvertet låg kvar. Tandfen hade inte varit där och sex-åringen var mycket förbryllad och litet ledsen. "Det är säkert bara för att det är första tanden, hon hittar inte hit ännu, du ska få se att i natt kommer hon och då har hon säkert något extra fint med sig bara för att hon gick vilse igår", försökte jag förtvivlat förklara tandfens totala hjärnsmälta.
Hon var med på det. Kuvertet åkte in under kudden igen och vi gick och lagade frukost.
Men hur, HUR kan man glömma sin älskade unges första tand??? Jag skulle bara jobba en stund och vänta på att hon skulle somna innan jag gick och fullföljde mitt första uppdrag som tandfe. Men jag förlorade mig i det sista kapitet, glömde tid och rum och tänder och sedan blev jag trött och gick och la mig.
Nu ska jag gå ut och köpa fina,glittriga hästklistermärken och ikväll kommer en mycket ångerfull tandfe att stå i givakt bakom sovrumsdörren, med pengar och hästklistermärken i näven. Aldrig mer en bortglömd tand i detta hus!
Leave a Reply