Det behövs inte mycket för att denna jättestad ska hamna i ett tillstånd av totalt kaos. Noga räknat krävs det bara ett presidentbesök och ett par avstängda gator.
Our beloved president är nämligen på på besök igen och närhelst han är i antågande så stängs gatorna han ska färdas på av under några timmar. Inte så mycket att säga om det kan man tycka, men detta är Los Angeles. Stäng av en gata och hela gautnätet inom två mils omkrets kraschar. Folk blir sittandes i sina bilar i timmar och kommer ingenstans. Absolut ingenstans.
Nör man tillbringat ett bra tag i en bilkö som inte rör på sig alls och när den kön dessutom uppstår på ett ställe där man normalt brukar köra utan problem så blir det lätt så att man förvandlas till Michael Douglas. På min promenad hem med ungarna i eftermiddags såg jag fler långfingrar i luften än man gör i ett debattprogram på TV 4. Folk tutade, körde mot rött, körde i fel fil och gjorde livsfarliga u-svängar. Road rage at its finest.
Mitt i alltihop kommer tre brandbilar av den allra största modellen (den som undantagslöst får min mellanson att utbrista i ett WOW mamma, that´s a BIG car!!) och ska på något vis ta sig fram genom kaoset och genom två filer fullpackade av SUV:S. Sirenerna användes flitigt för att få dem att flytta på sig. Som om det skulle hjälpa, det var ju inte precis så att folk inte såg dem, de är trots allt 20 meter långa och klarröda, det fanns bara ingenstans att ta vägen.
Om man dessutom, till denna redan kaotiska scen, lägger till ett antal lågt flygande nyhets- och trafikhelikoptrar så är det lätt att förstå min känsla av att "slutet är nära".
När vi stod där i korsningen och betrakatde brandbilskaoset och alla ilska människor så kunde jag inte låta bli att skratta litet. För att det var så helt vansinnigt alltihop. För att jag växte upp i en liten by i norra norrland där man tittar ut genom fönstret varje gång man hör en bil. Det gör jag fortfarande när jag är hemma och hälsar på.
"Mamma, varför skrattar du" frågade sex-åringen då. "Ja, jag vet inte riktigt, kanske för att det är så många bilar överallt." svarade jag. Det gillade hon inte alls. "Men mamma, det är inte kul. Man ska inte skratta åt dem för de kan inte komma hem". Och det hade hon ju rätt i förstås, min lilla storstadstjej.
Sedan zickzackade vi oss över gatan, vinkade åt brandmännen och traskade hem.
Jag har placerat min blogg i
USA på bloggkartan.se
Leave a Reply