Vi gick på teater igår.
När man bor i Westwood Village kan man njuta av den oerhörda lyxen att gå ut och äta (bokstavligt talat gå allså, i betydelsen inte ta bilen) för att därefter gå vidare till teatern där man kan sitta tillsammans med andra teaterbegivna och dricka dyrt vitt vin ur plastmuggar. I pausen kan man dricka mer vin och efteråt så traskar man hem på fem minuter, full av vin och teater, till de väntande barnen som har tillbringat kvällen med att äta glass och se på video tillsammans med farmor och farfar och därför är osannolikt speedade och klarvakna.
Jag älskar det! Alltihop! Slippa leta efter parkering, dricka vin med min man, se på teater, alles is sehr schön! Särskilt teatern.
Detta är en senkommen upptäckt från min sida, i mitt drygt 30-åriga liv så har jag väl varit på fem teaterföreställningar. Högst tio. Beroende på arv och miljö kanske, i min lilla by fanns ingen teater och att dra med oss på teater inne i stan fanns inte på mina föräldrars to-do list. Eller ens i deras världsbild.
Och så har det alltid känts så omständigt att gå på teater. Man måste planera i god tid och det är helt hopplöst, det är ungefär som att planera för att skaffa barn, det finns aldrig någon bra tid. Bio har alltid varit så mycket enklare.
Men nu har vi fått en teaterprenumeration av svärmor, så nu har vi biljetter till fyra föreställningar på Geffen Playhouse utan att vi behövt planera något alls, vi bara går dit.
Igår såg vi Rabbit Hole, skriven av David Lindsay-Abaire. Så bra, så rolig och så förfärligt sorglig, om ett par som förlorat sin 4-årige pojke i en trafikolycka. Jag grät och maken grät och sedan gick vi hem och kramade våra barn.
Mer teater åt folket!
Leave a Reply