När man talar om trollen…
Idag när jag hämtade storasyrran från skolan, vem kommer halvspringade längs trottoaren med en liten hund i koppel om inte Luc Robitaille (jag kollade upp hur det stavas). Med sig hade han sin son på skateboard, dragen av en nästan likadan hund men några storlekar större.
Jag visste faktiskt inte att det var Mr Robitaille himself, jag kände bara igen sonen. Han gick på storasyrrans skola förra året (nu har han förmodligen börjat i en mycket rik och privat middle school) och eftersom han var elevrådsordförande så var han med i alla möjliga sammanhang.
Allt gick mycket odramatiskt till. De kom, sprang förbi oss på trottoaren och försvann åt motsatta hållet. That was it.
Och jag förbannade det faktum att hans lilla mopsiga hund inte smet och sprang ut mot vägen där jag skulle stå och ta fast den och därmed rädda den från en säker död. Följande scenario skulle sedan ha utspelat sig:
Luc: Thanks so much M'am, you saved his life, how can I ever thank you enough??
Me: Oh, don´t worry about, I'm glad I could help you. By the way, aren't you Luc Robitaille??
Luc: Well, yes M´am, I am.
Me: Actually, there is something you could do for me. I'm a huge fan of yours and I have been trying to get a hold of tickets for the retiring-your-jersey game on January 20th but it's impossible, they don't sell them unless you buy a yearpass. If there is any way you can help me to get a hold of a few, I'll be happy to pay for them.
Luc: Yeah sure, no problem, anything you want M´am. Look, why don't you write down your address and I'll send you a few tickets, I think there's a few spaces left in the VIP box, I'll make sure you get those. Will six be enough?
Me (while desperatly trying to look cool and resist my urge to walk up and kiss the man on the mouth in front of his twelve year old son): Six will be plenty Mr Robitaille. Are you sure you don't want me to pay for them??
Luc: No, absolutely not. And, hey, since you seem to be a Kings fan I'll throw in an autographed Kings jersey with the tickets. With autographs from the whole team. Is that ok?
Me: That sounds great, thanks a million, Mr Robitaille.
Luc: It's Luc for you M´am. And thanks for saving my dogs life. I owe you one.
Me: No worries Luc. I'll see you around then Luc. Bye Luc.
Scenariot förflyttar sig sedan framåt i tiden några timmar, när min stilige make kommer hem från jobbet:
Husband: Hi Sweetie, how was your day?
Me: It was quite good. I met Luc Robitaille. and his son. And his dogs. Especilaly one of them.
Husband: NO WAY, ARE YOU KIDDING?? LUC ROBITAILLE??? LUC??? WHERE DID YOU MEET HIM? DID YOU ACTUALLY TALK TO HIM? WHAT DID HE SAY?
Me: Oh, not so much. But he did give me six tickets for the retiring-his-jersey game. The VIP box. Do you know anyone who would want to go with me?
…
Aaahhhh, varför händer aldrig sådant i verkligheten???
Ps. Retiring the jersey innebär bokstavligt talat att hans tröja pensioneras och att ingen annan någonsin får bära nummer 20. En stor ära i hockeyvärlden har jag hört sägas.
Leave a Reply