Fredagkväll och ensam hemma med mina ljuvliga barn. De fick bestämma vad vi skulle göra. Alltså blev det middag på In-N-Out (bästa hamburgarna i Kalifornien, glöm inte att be om grillad lök), därefter en promenad till affären för att köpa glass (Ben&Jerry's Phish Food, aaahhh), därefter en till promenad till videoaffären. Sex-åringen konstaterade att detta var den bästa kvällen i hela hennes LIV.
Jag hittade min gamla favoritfilm från min tid som au-pair i början av 90-talet, "Land before time". Jag mindes den som en film om söta dinosaurier, litet läskig ibland när T-rex dök upp och smällde med tänderna, men vi pratade om det och bestämde att vi skulle sitta i knät på varandra när den dök upp. Och så var det ju inte på riktigt.
Och T-rex var ganska läskig, i början. Sen vande vi oss och dessutom drunknade den på slutet. Happy End med andra ord.
En stund senare började sex-åringen gråta. Och ville aldrig sluta och inte tala om varför. Inte förrän efter en lång gråtorgie när hon hulkande konstaterade att ""mamman då, mamman dog ju".
Och så var det ju, Littlefoot's mamma dog i början av filmen. Det mindes jag men jag hade inte en tanke på att det kunde vara bra mycket otäckare för en sex-åring som just börjat fundera på döden än ett gäng vassa tänder. Och inte går det att säga att det är ingen fara, döden är ju bara på låtsas.
Så vi pratade litet om det. Och sedan bestämde hon att vi skulle placera filmen högst upp i bokhyllan och aldrig mer titta på den, aldrig någonsin.
Så fick det bli. Och sedan läste vi tre långa böcker och hon fick sova i min säng. Innan hon somnade konstaterade hon att det hade verkligen varit en jättejättekul kväll. Men, la hon till, "du är ju knäpp mamma, du tog en jätteläskig film. Nästa gång ska vi välja och då ska vi ta nåt roligt".
Leave a Reply