Jag tycker som sagt om att gräva och nu gräver vi som aldrig förr.
Det började så anspråkslöst med att vi skulle ta bort de gamla fula blommorna i rabatten på framsidan av huset och plantera några nya. Inget märkvärdigt alls.
Sedan tänkte vi att det skulle bli fint att rama in rabatten med stenar, så vi tillbringade en dag med att hitta och bära stenar i olika storlekar från dalgången bakom vårt hus till gräsmattan på framsidan. Litet större projekt, men fullt görligt.
Sedan brakade det iväg alldeles och det var mitt fel, för det är jag som gillar att gräva och det var jag som hävdade att den där gamla lerjorden från mitten av 1950-talet måste bytas ut om det ska växa några blommor där och det kan väl ändå inte ta så mycket mer än en förmiddag eller så att göra det.
Det gjorde det inte, det tog inte alls en förmiddag, det har tagit massor av tid och det är inte färdigt ännu. Vi gräver och hackar oss igenom oceaner av astung lerjord och eftersom vi måste göra oss av med jorden på baksidan av huset genom att dra den i en stor soptunna längs med en smal gång och en trappa (den där bilden visar bara trappan, det är mycket längre än så och dessutom ska allt dumpas ut vilket är den allra tyngsta delen), så tar det ännu längre tid.
Våra grannar promenerar förbi huset tittar och imponeras av vårt hårda arbete och inte så många frågar rakt ut men de undrar alldeles säkert vad som månde bliva av denna makalösa arbetsinsats. En stilig fontän kanske? Ett vattenfall? En sagolik trädgård som ska förgylla hela grannskapet? En bunker?
Det blir det inte. I bästa fall blir det en liten fin rabatt med native plants omgärdade av handplockade stenar. Sedan ska vi nog inte gräva på ett tag.
Det låter jättefint tycker jag!