Fyra dagar kvar av jullovet om man räknar med idag, torsdag. Jag vill jobba, jag vill sitta limmad framför datorn, men mina barn vill annat, så vi åkte till Temescal Canyon. Vårt andningshål, vår lilla vildmark: här finns det kojor, klätterträd och bäckar att hoppa över och här kan jag sitta och läsa medan ungarna springer upp och ner för backarna som duracellkaniner. Ibland försvinner de bort bland träden, jag hör inte längre deras röster, och då måste jag lägga ifrån mig boken och ropa på dem, undersöka vart de kan ha tagit vägen.
När jag vallar mina barn genom livet, i parken, i skogen, på trottoarerna, alltid med järnkoll på var de befinner sig, tänker jag allt som oftast på hur jag själv växte upp. På vintrarna var vi begränsade av kölden och mörkret och snön, men på somrarna var hela vår by, och skogen och sjöarna och cykelstigarna och ladorna och ängarna runt omkring den, vår lekplats. Vi ägde ICA-affären i vår lilla by, mamma och pappa jobbade mest hela dagarna, och vad vi gjorde under tiden kan de väl bara ha haft en mycket ungefärlig aning om.
Att skjutsa runt med barn på det sätt som vi gör nu, att alltid ha koll på deras förehavanden och se till att inget ont eller farligt händer dem, fanns inte i mina föräldrars föreställningsvärld. Varför skulle de ha den kollen och hur skulle de ha hunnit?
Jag försöker hitta någon slags vettig balans i det där kontrollerandet, jag vill att de ska få uppleva i alla fall något av den frihet som jag hade när jag var barn. När deras röster försvinner försöker jag låta bli att ropa efter dem på en gång; när jag går iväg på toaletten som ligger ett par tre minuters promenad från vårt tillhåll får de stanna kvar på egen hand. Med tvekan. Och jag skyndar mig tillbaka.
(Men den där friheten som jag minns måste vi ju ha haft först när vi blev äldre. Kanske när jag var nio, som Alicia är nu? Jag minns inte. Och kanske mamma och pappa hade järnkoll, det vet jag inte heller. Jag ska fråga dem).
Leave a Reply