Ingegerd Landström

Vår trevlige granne på vänster sida, en äldre man vid namn Larry, har ett mycket stort träd på sin tomt. Det väller över på alla breddar och gör att vår lilla nyanlagda rabatt ligger i skugga hela dagen, inte en strimma sol tar sig över detta mäktiga träd. Trädgårdsmästaren José har försäkrat att i maj, Ingrid, i maj kommer solen att gå över det där trädet, men det är ju då det. I maj har alla mina blommor dött och svamparna tagit över fullständigt.

SÃ¥ vi pratade med Larry om att det kanske var dags att beskära trädet lite grann och det tyckte han var en bra idé. Men att fÃ¥ träd beskurna kostar en massa pengar som vi för tillfället inte har,  sÃ¥ vi tänkte att det där gör vi själva. Vi tillbringade en hel dag med att handsÃ¥ga…

…vi tillbringade ytterligare en dag tillsammans med en mycket hjälpsam granne (ocksÃ¥ en äldre farbror) och hans motorsÃ¥g. Han kom gÃ¥ende en lördagsmorgon och frÃ¥gade om vi möjligtvis hade användning för en motorsÃ¥g. Det hade vi förstÃ¥s och sedan var det ingen hejd pÃ¥ honom; han tillbringade flera timmar sÃ¥gandes allt som kom i hans väg.

Sedan kom en till granne förbi (en tredje äldre farbror) och han tyckte att det där såg ju roligt ut så han blev också kvar.

Efter allt detta sågande ser trädet ut så här. Färre grenar, yes, och öppnare och ljusare, absolut, men annars ingen skillnad alls. Vi nådde inte ända upp förstås; trädet är fortfarande lika högt, mina plantor ligger fortfarande i skugga och svamparna fnissar och gör highfives med varandra.

Vi ska bara pusta ut lite, sedan inleds plan B.

Take a look at these little darlings that are spreading faster than I can say What the hell are you doing here?? in my lovely native garden. I assume they are native too; I’ll have to smoke them to see if they are any good.

Update:

I was told by someone who knows what he’s talking about that I’m pretty lame when it comes to proper drug use. Apparently, you  don’t smoke magic mushroooms, you eat them. Well, ok then.

Förlåt, jag hinner inte skriva så mycket just nu, jag reser land och rike runt på jakt efter kaliforniska plantor att plantera i vår lilla rabatt. Efter en dryg veckas intensivt letande har jag åstadkommit detta:

Impressive? Not so much, no. Det är inte alldeles enkelt att hitta inhemska plantor ska jag säga (eller ute i skogen finns de ju överallt förstås, men de får man inte ta hur som helst och dessutom finns det inga skyltar som talar om vad de heter och hur de ska skötas), och det är definitivt inte så enkelt att hitta sådana som trivs i halvskugga och i en viss typ av jord och som passar bra ihop och inte blir så stora så att de tar över vårt lilla hus.

De här plantorna som snart ska grävas ner i rabatten köpte jag igår på Theodore Payne Foundation i Sun Valley. De ha ett ett helt ok  utbud och allt var så pedagogiskt beskrivet och förklarat att jag ville gråta av tacksamhet, men så var det det där med solen. De flesta inhemska plantor behöver mycket sol och framsidan av vårt hus ligger i skugga en stor del av dagen tack vare grannens enorma, mycket fula, granliknande träd. Vi ska inleda förhandlingar om beskärning med grannen vid något lämpligt tillfälle, men just nu är det skugga som gäller.

Under helgen var vi i Santa Barbara och jag och min naturälskade svåger passade på att besöka Santa Barbara Botanic Garden, som enbart har kaliforniska växter och träd. Vi hade lite bråttom och hann inte se allt och jag glömde bort att fota, men det är ett alldeles fantastiskt ställe. De säljer plantor där också, och hade jag bara kunnat bestämma mig för vad jag ville ha så hade min rabatt varit knökfull idag, men så blev det inte.

Santa Barbara förresten, det är en märklig stad. Lite för snygg för att vara på riktigt, är den inte? Allt är så pittoreskt, alla byggnader är så fräscha och nymålade och matchar varandra, flaggorna vajar, vägskyltarna är så stiligt utformade och så bergen runtomkring. Det är lite Disneyland över det hela, är det inte?

Main Street, Disneyland?

Titta här då, vilken fin rabatt vi har. Inga gamla trötta växer och rötter, ny, näringsrik jord, fin liten stenkant, fin liten grusgång som knastrar precis som den ska när man går på den. Lite svart papper som ligger och skräpar bredvid väggen bara, men det ska vi skära bort.

Nu fattas det bara blommor. Och eftersom jag har en vision om att enbart ha native plants i vår trädgård så åkte jag till en nursery (plantskola?) ute i Moorpark som enbart har native plants. Matilija Nursery hette det och en mycket liten del av detta ställe såg ut så här:

Ja, den var kanske inte så vidare bra just den bilden, men jag hoppas att man kan få en liten aning om dels hur stort det där stället var, dels hur små och oansenliga plantorna var. Pinnar som stack upp ur krukorna bara, hur skulle jag kunna bilda mig en uppfattning om hur de kommer att se ut i min rabatt om ett år? Plantorna var dessutom uselt märkta och jag gick där med min nya bok om native plants och försökte klura ut vad de olika pinnarna hette, men det var omöjligt.

Mannen som arbetade där föreslog att jag skulle köpa en annan bok, en med mer bilder, och så föreslog han att jag skulle börja med att åka till Santa Barbara Botanical Gardens, som tydligen specialiserar sig på native plants, för att lära mig lite mer. Jag ville föreslå honom att han kunde ju börja med att sätta namn på sina jäkla pinnar så blev det lättare för hans kunder att hitta, men det gjorde jag förstås inte.

Istället åkte jag hem, ganska modfälld, för jag hade sett fram emot att plantera blommor på en gång. Nu har jag beställt en annan bok, en med väldigt många bilder, och så får jag väl åka iväg till någon botanisk trädgård, och så småningom blir det säkert en fin rabatt med blommor i.

I väntan på blommor så gläds jag åt detta:

En liten vacker röd tomat! Max och Erik cirklar runt den, båda vill äta den allra första, men jag vaktar över den som en hök och den som så mycket som petar på den får inte spela Wii på en månad. En riktigt solig dag till, kanske två, sedan ska vi ha skördefest.

Vi har också, så sent som igår kväll, köpt och installerat denna blåa tingest:

Med den ska vi ta tillvara regnvatten har vi tänkt, men den är ju löjligt liten och kommer varken att göra till eller från. Tunnan fylldes upp under natten när det regnade och nu behöver vi fler. Mannen som vi köpte den av hade fyra enorma vattentankar i sin trädgård. Han berättade att han också börjat med en sån tunna, men sedan liksom växte det och han blev mer och mer besatt av att ta tillvara vatten och nu står han där med vattentankar som tagit över hela hans trädgård. Han behöver väl knappt något vatten längre för han får inte plats med någon gräsmatta. Jaja, detta trädgårdsarbete.

Jose, trädgÃ¥rdsmästaren, kom förbi en sväng idag. Och som han skrattade: “That´s a lot of digging, what are you doing?” frÃ¥gade han medan han skrattade. “No one does that kind of work around here you know. Not in this area.” Mer skratt.

Jag tänkte att han har ju rätt i det. Man ser aldrig någonsin någon gräva i trädgården här. Eller kratta löv. Eller ens blåsa bort löv med hjälp av en mycket högljudd maskin. Fysiskt arbete, i synnerhet inte trädgårdsarbete, är helt enkelt inte ett jobb för en vit medelklassamerikan som tjänar bra med pengar.

Nu har mina grannar sett mig gräva och hacka där ute i flera dagar, så jag misstänker att de har bildat sig en uppfattning om mig som, well,  lite märklig. Det är väl ok, det kan jag ta.

Förresten har jag hört talas om att grannen tre hus längre nerÃ¥t gatan, Alice heter hon, är “the compost queen” och att hon dessutom har gjort om hela framsidan av huset till ett trädgÃ¥rdsland. Jag har inte sett det för det är inte sÃ¥ bra insyn till hennes hus, men det lÃ¥ter alldeles fantastiskt spännande.

Jag ska ta ett snack med Alice endera dagen. Få en lektion i kompostering och lite inspiration till ett rejält trädgårdsland. Tänk om jag skulle harva upp ett norrländskt potatisland på trädgårdsmattan framför huset helt enkelt. Show them!

(Den där trucken var full med jord i morse. Nu har jag tömt den. Jag och Jeff har tömt den. Det regnade hela tiden.)

Jag tycker som sagt om att gräva och nu gräver vi som aldrig förr.

Det började så anspråkslöst med att vi skulle ta bort de gamla fula blommorna i rabatten på framsidan av huset och plantera några nya. Inget märkvärdigt alls.

Sedan tänkte vi att det skulle bli fint att rama in rabatten med stenar, så vi tillbringade en dag med att hitta och bära stenar i olika storlekar från dalgången bakom vårt hus till gräsmattan på framsidan. Litet större projekt, men fullt görligt.

Sedan brakade det iväg alldeles och det var mitt fel, för det är jag som gillar att gräva och det var jag som hävdade att den där gamla lerjorden från mitten av 1950-talet måste bytas ut om det ska växa några blommor där och det kan väl ändå inte ta så mycket mer än en förmiddag eller så att göra det.

Det gjorde det inte, det tog inte alls en förmiddag, det har tagit massor av tid och det är inte färdigt ännu. Vi gräver och hackar oss igenom oceaner av astung lerjord och eftersom vi måste göra oss av med jorden på baksidan av huset genom att dra den i en stor soptunna längs med en smal gång och en trappa (den där bilden visar bara trappan, det är mycket längre än så och dessutom ska allt dumpas ut vilket är den allra tyngsta delen), så tar det ännu längre tid.

Våra grannar promenerar förbi huset tittar och imponeras av vårt hårda arbete och inte så många frågar rakt ut men de undrar alldeles säkert vad som månde bliva av denna makalösa arbetsinsats. En stilig fontän kanske? Ett vattenfall? En sagolik trädgård som ska förgylla hela grannskapet? En bunker?

Det blir det inte. I bästa fall blir det en liten fin rabatt med native plants omgärdade av handplockade stenar. Sedan ska vi nog inte gräva på ett tag.

Ok, jag kanske inte har de där gröna fingrarna som jag så gärna vill ha, men ingen ska i alla fall påstå att jag inte försöker. Jag tar livet av blommor och odlar nya med samma energi och nu när min senaste besprutningsomgång resulterade i att vår stora trädliknande buske dog en plötslig död, har jag börjat om igen. Nya fina små plantor i varje kruka och mina mesta darlingar är de här California Natives (till höger). De tycker egentligen inte om vår uteplats, alldeles för litet sol anser de och avlider resolut när jag försöker odla dem, men jag ger inte upp för jag vill så gärna att de ska trivas hos mig.

Det där med att jag tar livet av blommorna är ju inte alldeles sant, åtminstone är det inte min avsikt. Men jag avskyr,verkligen avskyr, ohyra och av någon anledning hittar en hel del olika typer av ohyra till vår lilla uteplats.

Vårt citronträd, till exempel, fick små vita klumpar överallt och jag ville inte bespruta det så jag höll på i ett helt år med att torka bort det vita klegget med jämna mellanrum. Men under sommaren hade klumparna fått ett definitvt övertag och jag bestämde mig för att pröva någon slags spray, vilket resulterade i att klumparna dog och citronträdet med dem.

Likadant med vår finaste trädliknande buske, som hade vuxit sig så hög att den nästan nådde över muren. Den blev till sist översållad med små, vidriga kryp, sprayen åkte fram och busken dog (ja, det var samma besprutningsmedel och man kan tycka att jag borde ha lärt mig något av citronträdets öde, men det hade jag visst inte).

Ibland dör blommorna av någon synbar anledning alls. Ibland är det vår sommarvattnare som inte har rikigt koll på läget.

Hur som helst, nu har vi det fint i vår trädgård för några månader framöver och snart ska vi odla morötter och tomater och anlägga en mycket liten och anspråkslös kryddodling. Det blir fint det.