Ingegerd Landström

…om nÃ¥gon undrar vad som är det mest amerikanska jag vet sÃ¥ är det just precis det här: strÃ¥lkastare över baseball/fotbollsplan, ungar som springer och tränare som ropar.  När jag stÃ¥r där vid kanten och tittar pÃ¥ känner jag mig som om jag deltog i en amerikansk film. Det känns inte pÃ¥ riktigt, men det känns bra.

Nej vet ni, så här kan jag ju inte hålla på, vilket uselt bloggande det har blivit på sista tiden. Jag vet precis vad det beror på, det beror på att jag har drabbats av svårartad prestationsångest och tycker att allt jag skriver här måste vara genomtänkt, välformulerat och gärna roligt, tänkvärt och klokt också.

(Det märks inte nödvändigtvis på det jag skriver, men det är en annan sak.)

Det begriper ju vem som helst att det blir inte mycket producerat med en sådan måttstock i bakhuvudet.

Så. Nu är det slut med det ett tag framöver. Nu blir det ett och annat anspråkslöst inlägg om det ena och det andra utan några ambitioner alls. Det blir skönt. Det blir kanske inte så spännande och genomtänkt alla gånger, men det gör väl inget? Va? Det är ju faktiskt bara en blogg.

Idag har vi varit till Moonshadow Ranch och ridit. Eller snarare, Alicia har ridit, jag har suttit bredvid och önskat att jag red. Jag ska börja jag också, jag måste bara börja dra in lite pengar till hushållet. Vi ska ha mommy-and-me ridning helt enkelt, det blir härligt!

Alicia hade en ny ridlärare idag och när jag skulle förklara hur mycket hon ridit tidigare drog jag till med att “she red this and this much two years ago and she red this and this much last summer” och jag hade väl fortsatt ett bra tag till om inte Alicia väst “det heter inte red mamma, det heter rode” och därmed fÃ¥tt tyst pÃ¥ mig.

“Well, it´s not my language,” svarade jag, precis som jag alltid brukar försvara mig när det blir fel. Vilket det blir oftare än jag vill erkänna. Men det är ok,  jag tycker om när mina barn rättar mig. Jag gillar när jag frÃ¥gar Alicia om vad ett ord betyder och hon vet det. Eller när hon himlar med ögonen och förklarar hur man uttalar allegiance eller, som jag gjorde alldeles nyss, upplyste om hur man stavar det.

Man blir klok av sina barn.

Skolstart. Ny ryggsäck till Erik och nya pappersmappar till alla tre inköpta i god tid, vattenflaskor och lunchväskor helt ok från förra året, inga nya behövs. Koll på nya klasskompisar, koll på nya lärare, alla är nöjda och glada, allt är lugnt. Uppstigning i god tid, lunchväskor packade, glömde inte bort att köpa frukt och rökt kalkon till mackorna igår. Bestämde kläder dagen innan, hittade alla borttappade skor och ställde dem i hallen där de ju faktiskt ska befinna sig.

Ut ur huset i god tid och därmed i god tid på skolan trots att jag glömde papperena med klassrumsnummer och var tvungen att springa tillbaka och hämta dem (note to self: det kallas att ha marginaler och betyder helt enkelt att man tar till några minuter extra i sin tidsplanering för att gardera sig mot oförutsedda händelser längs med vägen. En bra grej, glöm det inte.).

Hälsade på alla lärare, hälsade på rektorn, hälsade på en drös nya föräldrar och en del gamla. Många social networking poäng. Bra jobbat.

Hem. Fem och en halv ljuvliga, ensamma, produktiva timmar.

Hämtning av barn. Playdate för Alicia. Hem med pojkarna, lite mellanmål och sedan hopplockning av hockeyutrustning inför eftermiddagens träning. All utrustning hittades,  påklädning under lugna och stillsamma former, iväg till träningen och vi kom i tid. I god tid.

Två och en halv timmars hockeyträning. Svinkallt. Alla mammor hängde vid sargen i två och en halv timme. Måste bli ändring på det där, ska vi verkligen göra det, stå vid sargen i två timmar två gånger i veckan och titta på när våra barn tränar hockey? Vi bör omgående skaffa ett liv, men det är en annan historia som jag återkommer till en annan gång.

Hem vid 19-tiden. Beställde hämtpizza till trötta, utsvultna barn och mamma. Dusch och bad och allt det där och sedan, den verkliga utmaningen: Pappershögar! Hemläxor! Alla papper som behövdes fyllas i fylldes i (i genomsnitt sju per barn), alla hemläxor gjordes utan några större incidenter (förutom att jag använde min föräldraauktoritet och suddade ut Eriks självporträtt bestående av en streckgubbe med vassa tänder och draget vapen. Herregud.)

Kl. 21:14: Pojkarna sover. Alicia ligger och läser.

Sådärja. Första skoldagen avklarad. Piece of cake if you ask me.

Ja det är det, det är en bright, shiny, varm och vänlig och stillsam morgon på alla sätt och vis.

Vi har landat, vi är hemma.

Flygresan var lång, kändes oändlig. Vi längtade hem så förfärligt allihop, alla frågade hur länge det var kvar hela tiden, jag också.

Med fem minuter kvar till landning börjae Max blöda näsblod. Blodet fullkomligt forsade och jag tänkte att jag kanske borde skriva till Swissair och fråga dem vem som skulle ha hjälpt honom med allt blod om han inte hade suttit bredvid mig. Hade en av flygvärdinnorna haft tid att hjälpa honom, lugna honom, byta blodiga servette och klämma till över näsryggen för att få det att sluta rinna?

Eller skulle kanske hans närmaste granne kunna avkrävas att ta på sig rollen som sjukvårdare? Men han kanske inte hade någon lust med det alls, särskilt inte efter att ha blivit nerspilld med en hel kopp äppeljuice av näsblödaren några timmar tidigare. Äppeljuice som torkat blir kladdigt och ganska obehagligt, ännu obehagligare på en flygresa där allting redan är mer eller mindre obekvämt och obehagligt. Spilld äppeljuice mellan låren på en tio-timmars flygresa kan få vem som helst på dåligt, lite mindre hjälpsamt humör.

Jag skulle också kunna fråga Swissair vem som hade ansvaret för at Alicia skulle på få sig en syrgasmask om det behövdes. Den gamla skröpliga farbrorn som satt bredvid henne? Eller hinner flygvärdinnorna med att titta till alla barn som sitter utspridda runt om i kabinen utan någon förälder bredvid sig? Vem ska lugna henne och hålla henne i handen om hon får panik och måste ha sin mamma och vägrar sitta kvar i sin stol?

Varför, skulle jag fråga till sist, får jag veta när jag ringer och checkar in tre dagar före avresan att jag helt säkert och utan problem har fyra platser tillsammans  när det sedan visar sig att det har jag inte alls, jag har två platser ihop och två andra platser utspridda på olika håll i kabinen och måste förlita mig på att vänliga medresenärer kan tänkas flytta på sig för att vi ska få sitta någorlunda nära varandra?

Men det där brevet ska jag skriva en annan dag, inte idag. Idag sitter jag i min soffa pÃ¥ verandan, dricker kaffe, läser Bright shiny morning av James Frey medan ungarna och deras kompis bygger kojor i vardagsrummet. Om en stund kommer Jeff hem, dÃ¥ ska jag gÃ¥ till biblioteket och läsa pÃ¥ om amerikansk skolpolitik. Där ska jag sitta i flera timmar i lugn och ro utan nÃ¥gon som ropar “mamma mamma mamma” och vill ha nÃ¥got av mig, min hjälp min uppmärksamhet min tid min energi.

bright shiny morning it is.

Jag klipper gräs, det finns oceaner av gräsmattor här och nu när min bror är bortrest har jag fått förtroendet att ta hand om dem.

Så jag klipper gräs men mest av allt klipper jag humlor. Det är vidrigt, de finns överallt och de är så fina och runda och ludna och somriga och det enda de vill är att surra omkring och äta blommor i lugn och ro och jag kör över dem med min jättelika mördarmaskin och klipper dem i små geggiga gulsvarta småbitar som jag sedan spottar ut bakom mig.

Jag vet att jag gör det för jag har kollat.

Jag saktar ner för att de ska hinna surra vidare, jag kör runt dem när de inte har vett att flytta på sig så att det blir små långhåriga öar av oklippt gräs här och där och jag vet att min bror kommer att undra vad i hela fridens jag sysslat med. Men när jag stannat och väjt ett tag så börjar jag slarva för det är humlor precis överallt och om jag håller på så där blir jag aldrig klar.

Så jag ser varje humla jag möter i ögonen, mumlar förlåt och sedan kör jag över dem.

• Max, blomma till skolan pÃ¥ onsdag, samt favoritbok,
• Max, grej till show-and-tell pÃ¥ torsdag
• ta med pajer till teacher appreciation day 7 maj
• kalas, Erik, fredag, glöm inte!
• volunteera 21 may, Walk-a-thon. Glöm inte apelsinklyftorna
• beställ boken som Max behöver över sommaren
• träffas efter skolan pÃ¥ torsdag och diskutera kommande field trips (Erik)
• bilder, Ã¥rsboken, senast onsdag, GLÖM INTE! (Alicia)
• fira Ms. Barnett, 3 maj, efter skolan (Erik), ta med frukt???

Juni månads avslutningsfester och picknicks och insamlingar och volunteering och uppvisningar och föreställningar och field trips ej inräknade.

Amerikaner gör allt möjligt samtidigt som de kör bil, det vet varje svensk. Amerikaner rakar sig på olika delar av kroppen, bättrar på mascaran, läser morgontidningen, äter middag, kort sagt gör allt som faller dem in och som man bara inte gör, i alla fall inte om man är svensk och kör bil med händerna parkerade på ratten i den korrekta tio i två positionen.

Jag har hamnat där själv nu. Häromdagen skulle jag köra in till Westwood, vanligtvis en rask liten biltur pÃ¥ femton minuter längs med Sunset Blvd. Det tog närmare tvÃ¥ timmar den här gÃ¥ngen  – varför vet jag inte, trafikstockningar här är ofta obegripliga och saknar alla former av logiska förklaringar – och under den tiden hann jag läsa ut en bok som jag inte hunnit med tidigare. Jag krockade inte och det gjorde mig pÃ¥ lite bättre humör mitt i trafikstockningsraseriet.

Ibland måste man helt enkelt, hör ni det? Ibland måste man.