Ingegerd Landström

Mellanlandning. Min telefon och jag har återförenats efter nästan två veckor. Vi är så glada; vi har kollat mail, skickat sms, pratat, läst tidning och skrivit lite här. Nu ska vi åka hem!

Av min magnifika rivstart på detta år blev det bara sjukdomsträsk av alltihop.

Öroninflammation, lunginflammationsliknande symptom och magsjuka; skolan har börjat men ingen går dit för alla är sjuka och den där mentala omställningen man ofrånkomligen måste göra när ens barn inte kan gå till skolan, den från otåligt frustande arbetshäst med nya projekt och planer att sjösätta till öm moder med sval hand på febrig panna, är så frustrerande och går så långsamt.

I eftermiddags kom farmor/svärmor och tog över det sjunkande skeppet, men eftersom min laptop dog sjuårings-döden för ett par veckor sedan kan jag inte gå till biblioteket och jobba. Dessutom har jag bara knappt två timmar på mig och då ska jag hinna handla mat också.

Istället samlade jag ihop all min frustration, tog bilen några kvarter bort och nu sitter jag här och tittar på havet och försöker dra ner på ambitionerna. Jobbar med omställningen. Gör nya planer. Det går väl sådär.

Ett gäng 2nd graders på besök i biblioteket. Läraren försöker få dem att sitta på bänkar i tre prydliga rader; det ska läsas en bok och alla behöver sitta stilla och vara tysta.

Några barn har svårt att göra just det, läraren hotar med indraget biblioteksbesök och när inte det hjälper tar hon till plan b:

– Ok, we need to rearrange the seating. I want a girl, any girl, between Jack and Joe. I want another girl between Sam and Steve.

Barnen flyttar på sig enligt order. Det blir tyst och läraren börjar läsa. Allt är i sin ordning.

I give them The Getty museum; they prefer Chuck E Cheese. We take them to the Grand Canyon; they will always remember the size of the Vegas arcades.

Grand Canyon i januari: Inga folkmassor, kyligt men varmt i solen, lite snö här och där. Rekommenderas!

Erik var förkyld så vi har tagit det ganska lugnt. Mer varm choklad och kortspel vid öppen eld och guidade busstur än hiking om man säger så.

Men choklad och brasa är alltid svårslaget och vår chaufför/guide var en mycket sympatisk äldre man som inte alls led av dåliga-skämt-syndromet utan bara berättade intressanta saker som vi inte visste om tidigare, så allt har varit mycket trivsamt.

Nu är vi i Las Vegas eftersom det ligger precis mitt emellan Grand Canyon och Los Angeles och det är ett faktum som inte gÃ¥r att bortse ifrÃ¥n när man är ute pÃ¥ en nio timmars bilresa med tre barn. Snart ska vi göra stan: vi ska se en riddarshow, äta tveksam mat, bada i hotellpoolen som sägs vara “magnificent” och förklara för barnen vad “stripshow” betyder.

Jag tänkte ta en drös bilder under helgen.

Jag tänkte att jag skulle visa hur förberedelserna inför vår julmarknad går till, dokumentera det ogenomtänkta beslutet att inhandla tio stora julgranar på Home Depot en julrushig lördagsförmiddag, och hur det går till när vi förvandlar ett stort och ödsligt Shrine Expo Center till Gamla Stan i december.

Jag skulle ta några bilder på staden Ontario som jag, mot min vilja, besökte natten mellan lördag och söndag (fråga inte, hade med hockey att göra).

Jag skulle visa bilder från själva julmarknaden förstås.

Men det blev inte mer än så här, en enda översiktsbild från Shrine. Jag hann inte och kameran var otymplig och jag var förkyld och hade ingen lust att ta några bilder.

Men det blev en bra söndag, en bra marknad! Vi (SWEA Los Angeles) är så dåliga på att klappa oss själva på axeln, men nu, nu gör jag det: Vi gör det faktiskt för jävla bra som drar ihop en stor, svensk julmarknad i Los Angeles år efter år. I trettiotre år. Jag har bara varit med i tre av dem så jag ska inte ta någon som helst ära åt mig, förutom att påpeka att det var snygga granar i år. Mina granar.

Idag är jag trött och förkyld och tungt medicinerad. Jag har handlat några julklappar på nätet, förtvivlat över min framtid, samt nästan gjort färdigt medborgarskapsansökan.

Nu: äta soppa, krama barn och hund och somna i soffan.