Ingegerd Landström

Den 31 augusti röstade California State Senate nej till att införa ett förbud mot plastpåsar i Kalifornien. En sorgens dag för alla utom för lobbyisterna som bidrog till att sänka förslaget.

I tisdags tog Los Angeles County Board of Supervisors ett litet steg i den andra riktningen och röstade igenom ett förbud mot användning av plastpÃ¥sar inom de “unincorporated areas” av Los Angeles county, alltsÃ¥ de delar av L.A. County som inte utgör en egen stad (3 D. för – 1 R. emot).

Förbudet träder i kraft i juli 2011 för större butiker, medan mindre butiker får ett halvår till på sig att ställa om.

Papperskassar kommer att finnas kvar, men de kommer att kosta 10 cent per styck.

Förbudet blir inte så omfattande  som man kanske gärna vill tro; drygt en miljon människor bor inom de områden där förbudet kommer att gälla. Los Angeles stad ingår t ex inte och inte Malibu heller, men i Malibu har man redan röstat igenom ett sådant förslag.

Hur som helst – ett litet steg i rätt riktning är det och visst är det ett vackert citat det där: ““No store shall provide to any customer a plastic carryout bag.”

Beats “Plastic ok, ma’am?” every time.

Nej, jag var inte alls med på the Women´s Conference 2010 i Long Beach, som jag hade kunnat vara om jag bara tagit reda på att den gick av stapeln och om jag hade köpt biljetter i god tid. Däremot målar jag väggar, skjutsar runt på besökande syskonbarn, volunteerar på skolan, skriver och så har jag satt min fot i Los Angeles River för första gången i mitt liv. Det senare var märkligt och fantastiskt på alla sätt och vis, jag har bott här i snart sex år och läst massor om floden och kört över den någon gång då och då, men that is it. Igår stod jag mitt i den och blev nästan tårögd av alltihop, oklart riktigt varför, men så var det i alla fall.

Visste någon ens att det fanns en flod här, ja det visste ni förstås för alla människor har sett Grease och Terminator II och alla andra filmer den figurerar i, men det är ju inte precis det största turistmålet i denna stad och om ni ombads peka ut var den går så kan jag slå vad en massa pengar om att ni inte skulle klara av det.

Men den förtjänar mycket mer uppmärksamhet, denna stackars betongklädda så kallade flod. L.A. river är anledningen till att Los Angeles ligger där det ligger och ja, det finns massor av spännande saker att berätta om den, men nu har jag ett SWEA-Blad att göra klart så det får bli lite senare.

PS. jag ber verkligen om ursäkt för kassa bilder, det är en sällsynt dålig kombination av fotograf och kamera och jag måste verkligen göra något åt båda!

…om nÃ¥gon undrar vad som är det mest amerikanska jag vet sÃ¥ är det just precis det här: strÃ¥lkastare över baseball/fotbollsplan, ungar som springer och tränare som ropar.  När jag stÃ¥r där vid kanten och tittar pÃ¥ känner jag mig som om jag deltog i en amerikansk film. Det känns inte pÃ¥ riktigt, men det känns bra.

…vad gjorde jag i söndags?

Ja inte gjorde jag det jag borde ha gjort i alla fall, packat ihop min familj och våra cyklar och begett oss (i bil olyckligtvis eftersom det är så långt, men i alla fall) till området mellan East Hollywood och Boyle Heights, där 7.5 miles var avstängda för biltrafik mellan klockan 10 och 15.

Istället för bilar tog 100 000 cyklister, fotgängare, skateboardare och roller bladeare över gatorna, inspirerade av liknande event i andra megastora, vanligtvis cykeolvänliga, städer.  Ciclovia heter originalet och startade i Bogotá i Colombia för 30 år sedan.

L.A. som ska vara så framåt, vi ligger lite efter i vissa hänseenden kan man ju konstatera, cykeltrafik har aldrig varit vår starka sida, men i söndags var det alltså dags för CicLAvia och 100 000 glada människor på gatorna.

Vi var dock inte där, vi hade fullt upp med hockeyträning och städning och inköp av dyr och, visade sig senare, skev byrå som måste transporteras tillbaka och bytas ut och allt detta med byråhelvetet är så irriterande och tidsödande att jag gärna cyklat runt hela L.A. County om jag bara hade sluppit vara med om det.

Vi var inte med på Coastal Cleanup Day heller, som gick av stapeln 25 september; då var det väl något annat ganska oväsentligt som kom i vägen. Kaffe och tidning på verandan eller nåt.

Så dåligt, verkligen, så jäkla dåligt! Jag får se till att se över våra prioriteringar.

Återinstallerad i min vardag, efter idogt resande. Det är härligt, jag älskar det, mer vardag åt folket!

PÃ¥ väg hem frÃ¥n min kortkorta resa till Sverige läser jag nya tidningen Yourlife, där fotografen och filmaren Annika Mercedes Aschberg tar i sÃ¥ det knakar när hon beskriver “sitt L.A.”. Det är bilder pÃ¥ ödsliga hotellrum och beväpnade poliser bland badande ungdomar, det är texter om bunkrar tillverkade för att säljas till “täta intressenter” när katastrofen kommer och om ensam man med utmärglad pitbull bland gamla filmkulisser ute i öknen.

“Känslan av annalkande apokalyps och mänskligt förfall ligger som en tjock dimma över den här stan.”

Hm. Jag skulle nog säga att den dimma som framför allt ligger över Los Angeles är den bestående av bilden av Los Angeles som hem för apokalyps  och mänskligt förfall. Författaren Mike Davis (Ecology of Fear, City of Quartz) konstaterar att förstörelsen av Los Angeles  har varit ett centralt tema i minst 138 filmer och romaner under 1900-talet och det har säkert tillkommit några till sedan 1998 när Ecology of Fear först publicerades.

Kanske är jag inte tillräckligt konstnärlig, men jag är ganska ointresserad av just de bilderna och av den apokalyps-och-förfalls-porr som L.A. ständigt förknippas med. Det finns så många andra berättelser om Los Angeles, berättelser vars början och slut inte är förfall och som berättar mycket mer om den här stan.

Jag får återkomma till det snart.

Vi var nere i downtown Los Angeles idag, ett tjugotal SWEA-kvinns, och lärde oss mer om arkitektur. När vi kom ner till City Hall och nybyggda högkvarteret för Los Angeles Police Department (en svensk arkitekt har varit med och designat byggnaden, Fredrik Nilsson heter han och han var med och guidade) stötte vi på en stor, livlig och mycket eklektisk folksamling som väntade på att ett white supremacy möte skulle sätta igång utanför City Hall senare på dagen.

Bland alla svartklädda människor, många latinos och african-americans, de flesta unga, stack tjugo blonda kvinnor i grupp ut som en sore thumb.

“Here comes the Nazis,” ropade nÃ¥gon efter oss, vilket ju faktiskt var lite kul.

Av polispådraget att döma skulle det komma att bli en stor demonstration, men det visade sig att det var bara cirka 40 personer som till sist samlades utanför City Hall för sitt lilla, men djupt obehagliga, möte.

Vi gick vidare innan demonstrationen och motdemonstrationen började på allvar, jag stannade kvar och fotade en liten stund, pratade med ett par av poliserna (nästa gång ska jag våga ta ordentliga foton också, amerikanska poliser inger en hel del respekt och jag är ganska feg, men jag jobbar på det och de är verkligen mycket artiga och tillmötesgående mot en liten oförarglig kvinna med pocketkamera) och hade väldigt roligt.

Eller roligt förresten? Kan man ha roligt på ett nazistmöte, nehej, det kanske inte är rätta ordet? Inte direkt roligt alltså, men herregud, tänkte jag, om man fick leva på det här. Jaja, i ett annat liv.

Här skriver LA Times om vad som hände. Själv gick jag iväg och åt lunch.

Om ni har tänkt er att åka till Los Angeles någon gång i framtiden och om ni då tänkt er att ni ska nog ta och vandra upp till Hollywoodskylten och dess omgivning, kanske titta på några sällsynta fjärilar eller bara fotografera lite i största allmänhet, ja då kanske ni vill vara med och bidra till att Cahuenga Park bevaras som ett naturområde dit allmänheten faktiskt har tillträde.

Om ni vill det så måste ni vara  snabba: Save Hollywoodland.org med the Public Trust for Land i spetsen har ungefär ett dygn på sig att få ihop de USD12.5 miljoner  som behövs för att de ska kunna kan köpa marken, annars går den ut till försäljning på öppna marknaden igen. Hittills har man fått ihop drygt nio miljoner.

Cahuenga park består av 138 acres (558.466 kvadratmeter) vildmark ovanför och till vänster om Hollywoodskylten (se fotot nedan). Howard Hughes köpte marken år 1946 för att bygga ett hus med vacker utsikt till sin flickvän, Ginger Rogers. Men förhållandet tog slut, Howard Hughes fick väl andra projekt att stå i, något flygplan som skulle byggas eller någon film som skulle produceras, och marken förblev oexploaterad, men flitigt använd som en slags förlängning av Griffith Park (det där med Ginger Rogers är möjligtvis inte sant, men det sägs att det var så det gick till).

Hughes avled 1976, men inte förrän 2002 gick Cahuenga park till försäljning på marknaden. Då hade City of Los Angeles planer på att köpa marken och införliva den med Griffith Park, men man hade inte råd (huh, det låter så bekant det där) och ett privat företag från Chicago köpte den istället, med ambitionen att bygga fastigheter. Om allt detta kan man läsa mer HÄR.

Nu finns det alltså möjlighet att se till att Cahuenga park förblir ett naturområde dit allmänheten har tillträde och att Hollywoodskylten får stå i ensamt majestät där uppe på berget, precis som det alltid har gjort. Det fattas visserligen fortfarande tre miljoner, men om man betänker var den där parken är belägen och vad Hollywoodskylten symboliserar, så är det ju en droppe i havet.

Mitt avancerade tips är att det finns ett gäng skådespelare eller filmmoguler (existerar sådana längre? Filmmoguler?) som just nu planerar att hiva över de miljoner som saknas i sista minuten och på så vis bli ihågkommen i den lokala historieskrivningen som Den Som Räddade Cahuenga Park Från Exploatering.

PS. En dansk arkitekt, Christian Bay-Jorgensen, vill bygga ett hotell av skylten, göra den mer grandios och stilfull. Han pÃ¥pekar att turister som kommer för att titta pÃ¥ denna storslagna symbol för Los Angeles väntar sig nÃ¥got magnifikt; istället fÃ¥r de…plywood och vit mÃ¥larfärg. Och det, mÃ¥ste man erkänna, har han ju rätt i.

The Hollywood Sign Trust, som ansvarar för skötseln av Hollywoodskylten, tycker dock att det är svammel och dårskap. Något hotell blir det inte. Basta.

Utanför postkontoret möttes jag av tvÃ¥ damer som stod bakom ett litet bord och samlade ihop underskrifter för “Impeach Obama”. Bordet som de stod vid var fulltejpat med affischer pÃ¥ Obama försedd med en liten Hitlermustasch.

– Are you ready to sign, ma´am? frÃ¥gade en av damerna och höll fram en penna.

РNo, I believe our president is doing a wonderful job, sa jag och gick in p̴ posten.

Sedan stod jag där i postkön och tittade ut. Såg att en och annan stannade vid bordet och damerna, men hörde inte vad de sa. Såg att någon faktiskt skrev på en lista och undrade vad det är för fel på folk.

– Ma´am, are you ready to sign our petition? frÃ¥gade de mig igen när jag kom ut.

– No, I have absolutely no interest in signing your petition, sa jag. But I would like to know why you are comparing our president to Adolf Hitler?

En man som stod och skrev på listan log lite, himlade med ögonen, tittade på mig som om jag var ett barn som ställde korkade frågor. Ingen av kvinnorna svarade på min fråga.

– Really, I would like to know, why do you have posters with Obama being compared to Hitler?

– Well, you can read it right here, sa en av kvinnorna och gav mig ett blad.

– I´m surprised people like you can read and write, sa jag. You should be bloody ashamed of yourselves.

En kvinna som stod en bit bort kom fram till bordet.

– Yeah, I agree. Do you even have permission to stand here? You should go get an education instead of doing this.

Vi gick därifrån sedan, jag och min nyfunne vapendragare, och jag var lite irriterad på mig själv för att jag inte stannat kvar och diskuterat, ifrågasatt deras märkliga resonemang.

Men sedan började jag läsa papperet jag fick av dem och whohoho, insåg jag, det här var inga vanliga, bara ovanligt rabiata republikaner, det här var något alldeles extra och det var nog tur att jag inte gav mig in i någon vidare diskussion. Detta var representanter för en organisation som hävdar att president Obama´s sjukvårdsreform (här kallad Obama´s Nazi Health Bill) är sponsrad av britterna, samma britter som nu planerar att mörda presidenten för att göra honom till martyr vilket i sin tur av någon anledning skulle slita isär hela det amerikanska samhället. Sjukvårdsreformen jämfördes med Hitlers utrotning av judarna och anhängare av Obama med katolska kyrkans pedofilpräster. Sedan gled det hela allt mer över till präster och pedofili och där någonstans blev texten fullständigt obegriplig och jag gav upp.

Min ilska försvann för man kan ju inte bli arg över sånt, man kan inte argumentera mot helt uppenbart galna åsikter och galna människor; man kan bara häpet konstatera att folk inte är riktigt kloka.

Men de såg så normala ut, de där kvinnorna, hur kunde de ha hamnat där? Det kan inte ha varit på allvar, bestämde jag mig för till sist, det måsta ha varit någon version av dolda kameran. Ja, så var det nog. Ville tro att den där mannen som stod och flinade och skrev på listan hörde dit, att han var införstådd med alltihop och inte någon som gående längs gatan, såg Obama med hitlermustasch och tänkte att de där verkar ha en poäng, deras lista ska jag allt ta och skriva på.

Ja, så var det nog.

Jag visste inte att den fanns, men i lördagens LA Times läste jag om Iliad Bookshop, och i måndags begav jag mig dit. Åkte därifrån som en lyckligare människa med en kasse böcker, bland annat några gamla Joan Didion och några böcker om Los Angeles. Om jag vill lära mig något om Los Angeles historia måste jag läsa City of Nets: a Portrait of Hollywood in the 1940´s, hävdade den mycket sympatiske mannen bakom disken som jag tror var ägaren själv, Dan Weinstein. Så jag köpte den och jag ska börja läsa den så snart jag läst ut tredje delen av Harry Potter.

Underbart ställe, en liten guldgruva faktiskt. I will be back.

Någon frågade mig om inte jordbävningen i Haiti får mig att tänka till lite extra, om den inte får mig att fundera över riskerna med att bo i en jordbävnings-benägen del av världen.

Men nej, det får den förstås inte, hur skulle den kunna det? Inte kan jag på något vis relatera allt det ofattbara som händer där med vår gamla vanliga vardag.  Jag läser artiklarna, tittar på bilderna föreställandes människorester och trasiga barn med blåslagna ansikten, skänker pengar så gott jag kan, och tänker inte ett ögonblick på  vår egen jordbävning och hur den kommer att se ut. Varje jämförelse blir ett dåligt skämt.

Jag tror inte att jag är ensam om det. Jag tror att Angelenos i allmänhet är förvissade om att det ska gÃ¥ ganska lugnt till när vÃ¥r jordbävning kommer. För den kommer: sannolikheten för att en stor jordbävning (M6.7) ska inträffa i Kalifornien inom de närmaste 30 Ã¥ren uppgÃ¥r till 99.7 procent. Sannolikheten för att en mycket stor jordbävning (M7.5 eller över) kommer att inträffa är ungefär fifty fifty och mer sannolik i södra Kalifornien (37 procent) än i norra (15 procent). Allt enligt rapporten “Uniform California Earthquake Rupture Forecast”, som kom ut för ett par Ã¥r sedan.

Men Angelenos  i allmänhet tror pÃ¥ den där devisen som Southern California Earthquake Center kör med, den som säger att, ”Earthquakes are inevitable, but the damage from earthquakes are not.” Vi tror att om vi bara följer de där sju punkterna, ”The seven steps on the road to earthquake safety”, som tas upp i broschyren “Putting Down Roots in Earthquake Country”, sÃ¥ har vi vÃ¥r överlevnad i stort sett garanterad. Punkt nummer sju till exempel, som handlar om Ã¥tgärder man bör ta till efter att skalvet har upphört, har titeln ”When safe, continue to follow your disaster plan.” Inte ”If” –”When.” Vi tar det som ett löfte.

Angelenos tror att när det händer här kommer jordbävningssäkra byggnader att svaja betänkligt, men inte rasa ihop och begrava folk under rasmassorna. Vi tror att broarna och viadukterna som förstärkts sedan Northridge 1994 kommer att hålla så att inga bilar behöver störta ner, inget vägnät lamslås. Vi tror att dammarna kommer att hålla tillbaka vattenmassorna. Vi tror att polisen kommer att hålla ordning, att brandkåren ska släcka bränderna och att ambulanserna ska föra skadade människor till sjukhus där det finns både personal och utrustning.

Så tror vi. Så tror jag. Jag provianterar nytt vatten när jag åker till Target och jag funderar lite flyktigt på att nu är det väl ändå dags att montera fast bokhyllan i väggen så att den inte åker i golvet om det börjar skaka. Annars är allt som vanligt.