Ingegerd Landström

Min arbetsplats har flyttat utomhus nu när det helt plötsligt har blivit varmt. Det är fint att sitta här; om jag gÃ¥r iväg nÃ¥gonstans sÃ¥ längtar jag genast tillbaka. Idag Ã¥kte jag till West Hollywood och gjorde en intervju med tvÃ¥ fantastiskt driftiga teatermänniskor – mer om dem senare -  och i bilen pÃ¥ väg hem var jag sÃ¥ glad över att intervjun blev sÃ¥ bra och över att jag snart skulle sitta vid mitt illgröna bord ute pÃ¥ altanen och börja fila pÃ¥ en artikel.

VÃ¥ra utemöbler förresten, det känns som att de fodrar en förklaring. Det är helt enkelt sÃ¥ att vi har köpt ett hus med tvÃ¥ stora altaner, men sedan tog pengarna slut och vi har inte rÃ¥d att köpa nÃ¥gra möbler. De där stolarna och bordet köpte vi pÃ¥ Craig´s list för 5o dollar (inklusive det halvtrasiga parasollet som skymtar i högra hörnet) och min tanke var först att vi skulle mÃ¥la om dem. Men, ja, det blev inget mÃ¥lande och sedan började vi liksom vänja oss vid det gröna och nu har jag lagt bort det projektet. “We should just embrace the green,” sa jag till Jeff, “we should accept the fact that this is all we can afford right now and learn to love it.” Och sÃ¥ fick det bli. Illgrönt fick det bli. Teakmöblerna fÃ¥r vänta ett tag till.

Med ambitionen att infria min nyÃ¥rsförhoppning angÃ¥ende brödbak skred jag till verket i söndags eftermiddag. Det var nÃ¥got slags “basbrödsrecept” med betoning pÃ¥ bas, inga konstigheter alls och därför ocksÃ¥ omöjligt att misslyckas med, till och med för en nybörjare.

Trodde jag. För de jäste naturligtvis inte; ingenting jäser när jag bakar. Bullarna blev pyttesmå och kompakta, inte stora och fluffiga som jag hade föreställt mig att de skulle bli.

Är det ugnen? Mjölet? Höjden över havet? Mitt obefintliga handlag? Blir det inte bättre än så här?

…men titta vad som kom istället:

Min allra första California Poppy! Jag trodde jag hade planterat dem för tätt och att det bara skulle bli en massa blad och det var lite ledsamt. Jag tror fortfarande jag har planterat dem för tätt, men det spelar ingen roll: de tänker blomma i alla fall. Och idag fyller min fina storasyster år, så den här får du Stina!

Irriterande volunteerdag igår. Först fick jag diskutera med Max lärare om huruvida jag skulle få lov att läsa med Max eller inte. Läser är det vi gör när vi hjälper till i klassrummet, vi sitter med en elev i taget och läser berättelser märkta med olika bokstäver. När en elev har läst tre berättelser i en bokstavsgrupp utan fel går de vidare till nästa. Varje elev sitter med mig i bara några minuter, så det handlar inte om några längre seanser.

Nej, sa läraren. Föräldern som hjälper till ska inte läsa med sitt eget barn.

Jaså, sa jag, men jag vill göra det. Det är enda gången under mina två timmar i klassrummet som jag får jobba med Max.

Nej, sa hon, det blir inte samma sak när föräldrar läser med sina egna barn. Ni kan läsa tillsammans hemma.

Ja det kan vi, sa jag, men för Max är det jättespeciellt när jag är i klassrummet och hjälper till och han vill läsa med mig.

Iskall blick. Hon är en sträng lärare, och hon är särskilt sträng mot föräldrar. Hon gillar nog inte föräldrar alls.

Han behöver bara läsa, sa jag, jag ska inte skriva ner resultatet, men jag vill att han ska läsa med mig.

Iskall blick igen.

Ok. Max, gå och läs med din mamma.

Seger!

Sedan, och som straff, fick jag sitta kvar i klassrummet efter den första lektionen och klippa ut 22 papperslejon medan klassen gick ut och hade idrott. Eller det var väl inte ett straff egentligen, hon hade bett mig göra det innan vår diskussion kom igång, men det kändes som ett straff.

Efter en liten stund kom lärarassistenten in och satte sig för att vässa pennor. Vi pratade lite grann om det ena och det andra.

Alltså, varför sitter jag här och klipper papperslejon åt ungarna? frågade jag så småningom. Borde de inte göra det här själva?

Han skrattade lite och sa nÃ¥got om “inte hunnit.”

Jaha, sa jag och la ner diskussionen, men fortsatte att fundera på vad vi höll på med. Såvitt jag kommer ihåg har jag aldrig någonsin fått någon pappersfigur klippt åt mig under alla mina år i skolan. Inte har jag fått någon penna vässad åt mig heller, men där satt vi, assistenten och jag, och vässade pennor och klippte ut papperslejon åt ettagluttarna.

Det tog nästan 45 minuter att klippa ut dem. Assistenten satt fortfarande och vässade pennor när jag gick.

Vi har en fin liten lokaltidning här i min lilla stad. Palisadian-Post heter den (ja, bindestrecket ska vara där, vet inte riktigt varför) och jag läser den från första sidan till sista när den kommer ut varje torsdag. Den är precis som en lokaltidning ska vara, man får reda på viktiga saker (som hur våra skolor påverkas av det astronomiska budgetunderskottet), och en del mindre viktiga saker ( som att en person fick sin bildörr påkörd när hon, möjligtvis lite obetänksamt och utan att se sig för, det förtäljer inte historien, öppnade den efter att ha parkerat längs med Sunset Blvd).

Som i varje god lokaltidning kan lokalbefolkningen naturligtvis göra sina röster hörda genom insändare och det är det många som gör. Trafikrelaterade insändare är absolut vanligast och som god tvåa kommer den ständiga frågan om hundbajs på gräsmattorna. Här en liten pärla från förra veckans tidning:

“Use your own lawn
Many neighbourhood dog owners seem to take it for granted that their dogs can pee and poop on my lawn (even if they pick up the poop). And so I ask myself: Would they allow their kids to do so? Think about that. Am I supposed to allow your pet some slack because it´s an animal? I don´t understand. Please explain.”

Jag ser och förstår författarens ilska (vår gräsmatta är något av en toalett för lösspringande hundar och när man en gång fått torka upp hundbajs i hela huset efter att en unge råkat trampat i en hög och sedan traskat in utan att ta av sig skorna kan det hända att man funderar på om man kanske ändå inte skulle ta och skriva sig en liten insändare), men kan inte låta bli att fnissa åt den där jämförelsen. Den kom så oväntat, presenterade ett helt nytt angreppssätt, ett helt nytt perspektiv på företeelsen. Vet inte riktigt vad jag skulle svara om jag var en slacker hund och dess ägare. Diskussionen slutar där.

1) Our morning routines

2.a) The amount of volunteer work at school; 2.b)  The all but complete absence of dads in that volunteering

3) My stay-at-home-mom-life vs my work life

There, those are the things I need to actually do something about, as opposed to writing about them. Ok, I can’t do so much about the absent dads except quietly curse them, but the rest is all in my hands. “I am the captain of my fate, I am the master of my soul,” right? Or was it faith? I think it was faith, but fate works better here, obviously.

Anyway, that’s me, I am the captain. I will steer this sinking ship around and become a better, less cranky, person.

Yes, that’s the name of the blog I would start if I only had the time.

It would be so much fun, I could take pictures of my garden every day and describe what’s happening and what’s not. I could ask questions and clever people would answer and let me know whether I might get away with regular potted soil as opposed to sandy for my Manzanitas, since I accidentally used that soil already. I didn’t take the time to read the label. They could tell me what plants that should be used in rock gardens actually needs in order to be happy, cause it can’t possibly be rocks now, can it? They could probably tell me the best way to store some of that rain water too, and maybe sometimes we could get into discussing coastal environment and sustainable cities and all that mindblowing stuff.

It really would be so much fun, but I’m off to do laundry now. Put kids to sleep. Prepare for tomorrow’s valentine parties at school (yes, three of them). Something else that I can’t quite remember right now, but most definitely something relating to household chores or children.

Bye bye then, fun blog, I’ll see you in another life.

Peter Englund har en akademiblogg, den blev jag glad över att hitta. Jag hittade den tack vare ett slösurfande utan dess like som pågått hela denna förmiddag, med undantag för en utflykt till ett garden center där det skulle finnas native plants. Det fanns det inte, förklarade personalen när jag kom dit efter en halvtimmes bilåkning i ösregnet, tanken är att de i framtiden ska ta in native plants, de har dem inte just nu. Jaha.

Så jag åkte hem igen, slösurfade vidare, hittade Peter Englunds blogg och läste att hans nyårslöfte består i att han ska sluta upp med att planlöst, poänglöst, surfa på nätet. Det tar så mycket tid har han insettt, och det skapar en rastlöshet och en orolighet i både tanke och kropp som han inte tycker om.

Tänk att jag funderar i samma banor som Svenska akademiens ständige sekreterare, det är stort. Inte för att jag har avgett något nyårslöfte i ämnet, men herregud så mycket tid jag slösar bort på nätet. Inte alltidl, men i perioder när jag väntar på besked om något, när jag befinner mig mitt emellan något nyss avslutat och något ännu inte påbörjat, när regnet väller in och min plan för dagen inte går att genomföra och jag inte har någon plan B, då sitter jag där, surfandes bort min tid på något som sällan leder någon vart.

Hela tiden som jag gör det känner jag att jag borde – och vill – göra nÃ¥got annat, men jag vet inte vad. Hela tiden är jag irriterad pÃ¥ mig själv för att jag inte gör nÃ¥got annat, för det är ju inte sÃ¥ att jag inte har saker att göra, jag bara inte gör dem.

Jag ska försöka lägga av med det, har jag tänkt mig. När jag befinner mig i något av de där tillstånden när nätsurfing är det enda jag kan ta mig för, ska jag läsa en bok i stället. Det ska jag göra nu, det kanske Peter Englund också gör. Hej hej.

På Jeffs jobb får de allt som oftast besök av nobelpristagare. Det fick de igår igen och efter det sedvanliga seminariet och minglet skulle Jeff följa nobelpristagaren, som inte känner till Westwood så väl, tillbaka till hotellet.

De gick iväg och befann sig snart inbegripna i ett spännade vetenskapligt samtal (får man förmoda) när nobelpristagaren helt plötsligt, mitt i en mening, började springa. Inget ökande av stegen, inget småspring, nej det var en rush värdig en 100-meters löpare och den skulle ta honom över vägen innan trafikljuset slog om till rött.

Jeff förstod först ingenting, de hade ju gått där i lugn och ro och diskuterat och haft så trevligt och inte hade någon av dem särskilt bråttom heller. Sedan, av ren artighet kanske, började han också springa, såg att en bil kom i hög fart och stod i begrepp att svänga höger och förstod att nu skulle denna man bli överkörd och världen bli en superhjärna fattigare. Nobelpristagaren såg inte alls bilen, han var så fokuserad på att ta sig över vägen och ingenting skulle få stå i hans väg. Så nobelpristagaren sprang, bilen svängde i hög fart, och med ungefär tio centimeters marginal krockade de inte.

Jeff sprang ifatt nobelpristagaren, la handen pÃ¥ hans axel och utropade: “Man, if you get killed in my company, I´ll never get tenure!”

Det tyckte jag var rätt roligt sagt, hela historien var rätt rolig faktiskt, jag skrattade i alla fall.

-Vad sa han då? frågade jag

– Ingenting. Konstaterade bara att det var han som hade haft företräde. Sedan gick vi till hotellet.

(tenure=fast tjänst vid universitet)