Ingegerd Landström

För att vara exakt så är det översättning av engelska organisationsnamn och titlar jag funderar över och jag hittar inga regler för det. Säg att jag vill skriva detta:

“Mark Abramson, Senior Watershed Advisor vid kustmiljöorganisationen Santa Monica Bay Restoration Commission….”

Jag skulle vilja ha det engelska originalet på både titel och organisationsnamn i löpande text och den ungefärliga svenska översättningen inom parentes. Så här:

“Mark Abramson, Senior Watershed Advisor (ung. senior rÃ¥dgivare…alltsÃ¥ svensk översättning av titeln inom parentes) vid kustmiljöorganisationen Santa Monica Bay Restoration Commission (ung. Santa Monica…alltsÃ¥, svensk översättning av organisationens namn inom parentes)…”

Kan jag komma undan med det, ni kloka människor som vet, eller måste det till en svensk översättning i den löpande texten och det engelska originalet inom parentes?

I USA har vi the Associated Press Style Book som har svar på alla upptänkliga grammatiska och andra skrivrelaterade frågor som dyker upp när man skriver en tidningstext. Alla kanske inte skriver exakt så som det står där, men skriver man så gör man i alla fall inte fel och den är en räddande bibel när man inte är så bevandrad i det engelska språkets alla egenheter.

Nu undrar jag om det finns någon sådan motsvarighet på svenska? Svensk Press Style Book helt enkelt, finns det en sådan?

Jag låg kvar i bäddsoffan i morse och övade mig på att göra just ingenting ett tag. Jag försökte tänka att det är helt acceptabelt att jag ligger här trots att klockan borde börja närma sig nio, att det går bra att göra just ingenting en morgon utan att få dåligt samvete över saker jag borde göra men inte gör.

BlÃ¥bären, mÃ¥lningen, joggningen, texterna, matlagningen, barnen, mamma och pappa, tvätten  – allt och alla klarar sig en stund utan min närvaro.

Det gick väl sådär. Jag klev upp ganska snart, blev bara rastlös. Nu är klockan snart halv tolv och jag känner att jag ligger efter.

Men det är för kallt att måla idag. Och jag är så innerligt trött på att plocka bär och när det är så här kallt så är inte mamma så angelägen om att plocka bär heller, vilket är hela anledningen till att jag drar runt i skogarna tills ryggen går i bitar. Att mamma tycker så mycket om det alltså och att hon vill ha sällskap.  Och matlagningen, nej, vi ska äta rester idag, ingen matlagning förrän i eftermiddag! Två av tre barn läser, det tredje roar sig hjälpligt på egen hand. Kan inte gå ut och springa när jag just har druckit kaffe. Tvättmaskinen går.

Skriva lite? Jaha. Kanske det. Ok. jag försöker.

Uppdatering:

Äh, det blev inget. De slutade läsa och roa sig själv och började bråka istället. The story of my summers. Mycket mindre den här sommaren än tidigare och det har varit underbart, men i alla fall. Jag kan sakna den ocean av arbetsro som kommer sig av tre barn i skolan så mycket att jag får ont i hjärtat. Vi ska bygga boktorn och fota barn nu. Ett projekt vi håller på med bara.

Nej nu mÃ¥ste jag väl ändÃ¥ ta mig ur den här bloggkoman. Inga besökare har jag kvar, de enda som hittar hit är en och annan hoppfull människa som söker på  “vattentunnor” och där har jag verkligen inte mycket att tillägga. Mina tre tunnor stÃ¥r där de stÃ¥r, tomma och skramlandes, och väntar pÃ¥ regnet som kommer i december.

Men jag hinner inte skriva för solen skiner hela tiden, vi badar som vore vi semestrandes på en grekisk ö och det är alldeles ljuvligt och alldeles, alldeles oväntat; jag hade ställt in mig på tidig höst när vi landade här fram emot senare delen av juli.

Utöver bad i liten sjö plockar jag blåbär, lagar mat, jobbar på mitt hemliga projekt och läser böcker om och av Barbro Alving. Först läste jag biografin, Krig, kvinnor och gud, innan jag åkte hemifrån, nu läser jag hennes utgivna dagböcker och brev. Hennes brev, så många brev, vilken produktion! Att de höll på sådär förr i tiden, skrev långa brev till höger och vänster, det är ju fantastiskt. Och så hann hon skriva artiklar också, de har jag inte ens läst ännu.

Ja, och så läser jag på om hur man får valpar rumsrena för när vi kommer hem ska vi hämta hem vår och svärmors lilla hund.

Vår hund, sa jag, vi har köpt en hund! Jag ville ju ha en stor och stark boxer, men så kom det sig att det blev en Cavalier King Charles Spaniel istället. Om Alicia och jag får bestämma ska den heta Luna.

Jag vet, jag har lagt in den där bilden förut, men jag kan inte låta bli. Mitt lilla universum är det, särskilt de allra första dagarna innan tidsomställningen har klarats av och jag kan sitta uppe halva nätterna och det finns inga måsten, inga förpliktelser, bara ensamhet och lugn och ro. Jag kan dricka kaffe klockan två på natten om jag vill och jag kan sova till elva nästa dag utan att få dåligt samvete över det.

Resan över gick bra och den var lika förfärlig som den alltid är. Eller nej, den var värre faktiskt, de blir bara värre och värre, det blir bara mer och mer slitsamt. Egentligen borde det vara enklare ju större barnen blir och det blir det ju också på sätt och vis. De roar sig med film och böcker, sover ganska mycket och till min stora lycka och mentala hälsa har nu även Erik tagit sig förbi den där längden när man bara måste ta spjärn med fötterna mot stolsryggen framför då och då för att liksom kasa sig på plats i stolen trots att jag vaktar honom som en dobberman för att han inte ska göra det eftersom jag inte vill störa andra och eftersom jag tycker att den avsky som möter mig och mitt barn från människan som sitter i den stolen är så jobbig och sorglig att ta emot.

Nu är det slut med det och det är skönt. Nu är mina barn större och jag ska ägna resten av mitt flygande liv Ã¥t att vara precis sÃ¥ vänlig och hjälpsam som sÃ¥ mÃ¥nga andra människor varit mot mig när jag har rest ensam med mina barn och behövt det som mest. Jag ska betala framÃ¥t. Jag ska säga “vad fina barn du har” och “gud vad du gör det bra som fixar att resa själv med barnen” till utmattade föräldrar. I passkön ska jag le till mamman som förgäves försöker lugna ner sina tvÃ¥ hyperaktiva barn som just befriats frÃ¥n 11 timmars stillasittande. Jag ska le och nicka sÃ¥ att hon förstÃ¥r att jag ocksÃ¥ har varit där och att det är ok, inget att göra Ã¥t, ingen katastrof, bara tvÃ¥ hyperaktiva barn i en passkö. Världens undergÃ¥ng är det inte. Jag ska erbjuda mig att hjälpa till om nÃ¥gon ser ut att behöva det och om en fyra mÃ¥naders bebis framför mig skriker oavbrutet i en timme eller tvÃ¥ ska jag inte sucka högt och himla med ögonen eller ta det som en personlig förolämpning mot mig och mitt välbefinnande; jag ska bara skänka en tacksamhetens tanke Ã¥t mina stora, oskrikiga, barn, trycka fast hörlurarna lite bättre, och lÃ¥ta livet ha sin gÃ¥ng.

Ja, tiden av stolsryggsångest är över, men resorna blir jobbigare för varje gång. För att jag är flygrädd, för att jag blir så trött och sliten, för att tiden går så obeskrivligt långsamt. Jag kan sitta där hopklämd i min stol och uppleva en ångest som inte har någonting med stolsryggar att göra, bara med vetskapen om att den här resan kommer jag att göra igen och igen och igen och igen, ett oändligt antal resor som jag måste göra under resten av mitt liv.

Och sedan lite åldersnoja på det: helt plötsligt börjar jag tänka på när den tid kommer att jag inte längre orkar göra den där resan, när jag är gammal och skröplig och tvingas stanna hemma. Det är ju ännu värre, tusen gånger värre.

Ja herregud, så där håller jag på. Men i eftermiddags sov jag några timmar och det är varmt ute trots att solen inte skiner, och sommarstugan är så fin för min bror har lackat verandan och min syster städat och min mamma skött om löjtnanshjärtansbusken i rabatten som om det vore hennes barnbarn och nu är det bara skönt att vara hemma.

Man skulle kunna tro att det enda vi diskuterar i USA just nu är om det blir något höjning av lånetaket eller inte, men det är det inte alls.

Inte i mitt hörn av landet i alla fall, för ikväll stängs I-405 av mellan U.S. 101 och I-10 (en sträcka på ungefär 16 kilometer) av och öppnar inte igen förrän på måndag morgon, och det enda vi läser om och pratar om är trafikkaoset som förväntas uppstå. Eller som kanske inte alls uppstår om folk är kloka och stannar hemma så gott det går. Ingen vet.

Om folk inte gör som borgmästaren ber oss och stannar hemma så ligger vi lite illa till. Vi måste ut till LAX på lördag kväll och för att ta oss dit behöver vi köra längs med Pacific Coast Highway. Om alla de hundratusentals bilar som vanligtvis tar I-405 istället försöker  med kombinationen PCH+ någon av canyonvägarna för att ta sig runt den avstängda sträckan så blir det bekymmersamt.

Vi avvaktar så länge. Hoppas på det bästa. Funderar på vad vi ska göra i New York på söndag, vi har drygt tio timmar på oss och vi orkar inte sitta på flygplatsen en hel dag.

Tips, någon? Det måste vara enkelt och okomplicerat och man måste kunna ta sig dit med taxi eller tåg eller nåt från Newark. Hinner man med frihetsgudinnan kanske?